Redan tidigt i graviditeten med Knut så kände jag en enorm ångest över att jag visste att jag skulle behöva gå igenom det där igen.
Jag hatade att vara gravid.
Hatade hur kroppen kändes, hur brösten bara växte och växte, hur jag inte orkade eller kunde röra mig utan att det kändes som jag gick av på mitten (hade bedrövlig foglossningen från vecka 21) hur illa jag mådde och hur jag bara försökte tänka på att det var ett övergående stadie och att jag snart skulle bli mig själv igen.
När Knut var på utsidan minns jag att jag stod naken framför spegeln och tänkte att herregud ska det här vara mitt nya jag nu?!
Jag såg inte alls ut som jag kände mig inuti.
Jag bestod till 99 % av bröst och fullkomligt hatade det. Ingenting passade. Jag passade inte in i mig själv.
Jag var heller inge vidare på att vara hemma. Jag har aldrig varit en mamma som gillat att umgås direkt, vill helst gå mina promenader ensam och hade svårt att se mig själv som mamma på det sättet andra såg på en.
Jag ser mig själv som en bra mamma, men kanske inte som en ”typisk mamma”.
Jag älskar att vara Knuts mamma men har liksom aldrig haft som livsmål att bli mamma.
Jag ville ha barn, det har jag alltid velat. Men jag känner mg som så ofantligt mycket mer än bara Knuts mamma.
Skulle till exempel aldrig säga: Vad vore jag utan Knut?
Jag var en massa saker utan Knut och slutar inte vara det bara för han finns, jag började heller inte existera först när han föddes.
Jag fanns i allra högsta grad redan innan.
Den här osynliga pressen på att ha två barn har liksom legat som en ok på mina axlar, för jag är inte säker på att jag vill.
Jag tycker Knut är fantastisk på alla sätta och vis, så himla rolig och gullig och snäll och jag älskar att va med honom. Men han är ÄNNU bättre nu än när han var alldeles miniliten. Det blir bara bättre och bättre och jag är inte säker på att jag vill börja om.
Det känns tabu att säga så. Att man kanske bara vill ha ett barn.
Som att man är otacksam på något sätt.
Men han blev ju så bra, jag är så himla nöjd med honom och nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen.
Efter att ha fått tillbaka mig själv både psykiskt och fysiskt (och efter att ha opererat bort brösten) så känner jag mig tillfreds igen.
Det är inte alls säkert att det här är ett beslut jag står fast vid. Vips kanske längtan efter en liten kommer, det tror jag nästan säkert att den gör.
Men just nu vilar jag lite i tanken att jag inte måste ha fler barn om jag inte vill.
Det är en skön känsla.
Att jag bestämmer själv.
