När människor får nya bebisar är det alltid en massa kommentarer om att man ska passa på att njuuuuuuuuuuuuuuuuta. Som en uppmaning egentligen, glöm inte att njuta nu av att vara svintrött, nerkissad och ständigt gråtfärdig.
Så då får man genast skuldkänslor att man kanske inte hinner med att njuta sådär mycket som alla säger att man borde.
Jag har gnällt över att jag har haft för lite jobb, varit orolig över min ekonomi och hur det ska gå varje månad ända sen jag startade företaget för åtta år sen.
Men nu, nu när det går så himla bra så får man genast nya problem. Att man inte hinner med, att tiden inte räcker till och hjärnan aldrig får pausa.
Jag borde ju passa på och njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuta nu.
Så, därför har jag skuldkänslor för att jag inte njuter, nu när det äntligen går sådär bra som jag drömde om.
Jag kanske har tappat förmågan att vara nöjd. Vill alltid mer, högre, bättre.
Fast det kanske är en bra sak?
Jag njuter av småsaker. Av att få till den ultimata näsan på en teckning (älskar att teckna näsor) och att få sitta i soffan och lyssna på när Knut leker på golvet. Njuter av kaffe framför datorn och att prata om livet över ett glas vin.
Så visst njuter jag.
Men det krävs också en jävla massa hårt jobb för att kunna njuta.
Det är inget som bara kommer som ett brev på posten och utan komplikationer.
