När folk frågar om jag inte ska ha fler barn snart (varför frågar alla det?!) så säger jag nej, aldrig mer.
Jag har känt precis så, aldrig mer.
Jag pinade mig igenom min förra graviditet (jag vet att det finns de som har det värre förstås) och spydde i sängen, sov flera timmar efter maten på dagarna, fick stanna bilen och spy och efter vecka 25 ungefär så kunde jag knappt gå längre än några få meter innan jag fick sådan foglossning att jag var tvungen att vila i flera dagar efteråt. Efter att jag fått Knut hade mina bröst växt så mycket att inga kläder passade längre, alla behåar var för små och min rygg gjorde svinont. Så jag fick en bröstförminskning betald av landstinget.
Så nej, aldrig mer.
Men!
Nu börjar det ändå smyga sig på. Lite lite.
Den där längtan efter att klä sig i tighta fodral och visa upp magen.
Att ha en sovande liten nyföding på bröstet som sugs fast och lämnar små varma öronmärken på bröstkorgen. Med luddiga axlar och skrynkliga ben.
Jag ville aldrig ha barn tätt. OM jag ens ville ha fler.
Så vi väntar nog en stund till. Ett år eller så.
Men det där ”aldrig mer”, har nog suddats ut lite i kanterna och är numera ett ”inte just nu”.
