Fick en kommentar på bloggen från en av mina grannar, att jag är otrevlig som inte hälsar.
Känner att jag måste förklara detta lite.
För det första, jag kan absolut förstå att jag framstår som otrevlig när jag inte hälsar. Emil gnäller ofta på mig för det.
Men att vara en introvert person i ett samhälle som så uppenbart är mycket mer extrovert, är inte alltid så himla lätt.
För andra är ett hej en enkel hälsningsgrej, en trevlighetssak. Lätt som en plätt.
För mig är det mycket större. Det är en invit till ett samtal som jag kanske inte vill ha.
Jag är så otroligt mån om mitt privatliv (kan verka konstigt med tanke på att jag har en blogg med tusentals läsare) men ibland vill jag bara inte finnas till för andra än mig själv.
Jag vill inte synas, inte märkas. Vill bara gå obemärkt förbi.
Då kan jag låta bli att hälsa.
Inte för att jag är dryg eller otrevlig, men det är bara ett större hinder för mig att skrika hej till någon jag inte känner än det är för de flesta andra.
Jag vet att jag framstår som konstig och framförallt udda om man även träffat Emil eftersom han är på absolut motsatta sidan av skalan. Han älskar att heja och småprata medans jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag tvingas småprata.
Återigen vill jag nämna boken ”Introvert, den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Lätt den bästa bok jag läst.
Den handlar om skillnader mellan introverta och extroverta. Hur olika vi uppfattar situationer.
För en extrovert person anses det jätteotrevlig att inte hälsa och för en introvert är det ett skönt sätt att slippa prata med varann.
Vi funkar helt enkelt helt olika.
Introverta upplevs ofta som enstöringar och otrevliga kufar som helst vill sitta inne och inte prata med någon.
Det stämmer nog ganska väl också, men vi är samtidigt väldigt kreativa och påhittiga när vi bara får utrymme.
När vi är i sammanahng där vi känner oss hemma så är vi precis som vem som helst. Min storebror säger tex att jag är den mest extroverta introverta han mött för att jag pratar så mycket.
Men det är ju i mitt eget trygga hem och mitt eget sammanhang.
Det är enorm skillnad.
Min kompis, som är extrovert läste den här boken och sa att hon tänkte på mig hela tiden, att alla situationer stämmer in på mig och att hon efter att ha läst boken, förstår sig bättre på ”oss på andra sidan”.
Så ursäkta om jag upplevs som otrevlig och dryg när jag inte hälsar alla gånger. Jag hälsar när vi får ögonkontakt och är hyffsat nära. Men jag kommer aldrig bli den personen som skriker hej åt någon som inte sett mig eller om jag inte måste.
För vi är olika.
