Jag får fortfarande ofta mail och frågor som rör sjuka, döende föräldrar. Trots att det nu är över tre år sedan min pappa dog.
Jag antar att man hamnar på min blogg om man googlar på sånt och tyvärr så är det ju massor av människor som tvingas gå igenom det där helvetet varje dag.
Jag får ofta frågan, och vet att jag ställde den själv också: Hur fan överlever man?
Nu när det gått några år, det där beryktade ”sorgeåret” gått och man kämpat sig igenom alla berg och dalar, så är man plötsligt ute på andra sidan.
På den sidan där det går att ta djupa andetag igen, där man kan tycka vårsol är riktigt trevligt och man inte börjar skaka och svettas så fort man ska prata om pappa.
Nu pratar jag om honom som det naturligaste i världen.
Min döda pappa som var precis livs levande för några år sedan.
Sålänge jag pratar om honom så lever han ändå.
Knut vet att han har en morfar i himlen. -Han bor hos månen, brukar han säga.
Men hur man gör, hur man överlever och hur man går vidare har jag egentligen ingen aning om. Inget bra svar på.
Man bara gör. Ett andetag i taget.
Man orkar precis så mycket som man måste orka för att överleva.
Min pappa dog.
Men jag överlevde.
Det får man inte glömma bort.
