I helgen var jag i Karlstad och drabbades av akut hemlängtan.
Jag saknar vattnet, luften, närheten till allt, känslan av att det är en stad där det satsas lite, nya restauranger och nya människor, att det finns en puls men ändå inte blir stort och anonymt.
Jag saknar att jag hittar överallt, att jag vet var de flesta vägar leder, att man kan promenera längst Klarälven, kaffelukten, det hemtrevliga i dialekten, affärerna, de bekanta ansiktena men allra mest så saknar jag min mamma.
Närheten till min mamma.
I åtta år har jag haft över trettio mil till henne och nu har det verkligen börjat kännas.
Jag saknar henne.
Det känns som jag slösar bort år, värdefull tid som inte går att ta igen.
Jag vet att allt plötsligt kan ändras.
Emil gillar också Karlstad.
Kanske, kanske kan jag få med honom på en flytt när Knut ska börja skolan?
Jag bara vet redan nu, känslan jag skulle ha i magen av att ta med hela flyttlasset och min familj upp till Värmland.
Känslan av att komma hem.
Äntligen hem.
Det är min tur nu.
