Fick upp den här bilden på Facebook, så en påminnelse om vad som hände för tre år sen.
Då var han alldeles färsk, liknade Benjamin syrsa och jade inte riktigt växt i sitt utseende än.
Men ändå, så himla mycket kärlek till den där lilla sparven, med kycklingben och vader stora som oliver.
Nu har han blivit såhär stor, kan nästan allting (om man frågar honom själv) och pratar så himla bra! Det är som att prata med vem som helst och jag kan inte sluta förvånas över hur han helt plötsligt blev en egen person.
Inga kycklingben längre, ingen liten ömtålig bebis utan en liten kille med stora funderingar och så himla mycket kärlek.
Knut, mitt hjärtas stora fröjd och glädje!
