Åh jag tänker och jag tänker, klurar och funderar på hur allting funkar.
Det här med lyckan tex. Hur man strävar och jobbar och sliter för att bli lycklig och sen när man är mitt i det man drömde om, så glömmer man alldeles bort det och är redan på väg mot något annat.
Jag måste bli bättre på att stanna upp och tänka efter var jag befinner mig. Påminna mig själv om att jag faktiskt är mitt i drömmen jag hade tidigare.
Allt jag drömde om och strävade efter när jag var en oerhört olycklig femtonåring har jag nu.
Om jag hade sagt till unga Anna att jag skulle få ge ut en bok ihop med Ica-Cindy (som Cissi var på den tiden) hade jag aldrig trott på det.
Om jag visste när jag satt på folkhögskolan och sydde och lyssnade på Musikhjälpen att jag några år senare skulle sitta i just den buren, så hade jag aldrig trott på det.
Om Jag hade sagt till avgrundsolyckliga Anna för några år sedan, som förlorade både bebis i magen och pappa på samma gång, att jag nu fem år senare sitter här med den finaste ungen i världen, så hade jag aldrig trott på det.
Om jag hade sagt till femtonåriga och totalt hjärtekrossade Anna att jag till slut skulle hitta den bästa killen i världen, så hade jag aldrig trott på det.
Om jag visste när jag var tio år att jag tjugo år senare skulle få ett tackbrev från kronprinsessan Victoria, så hade jag aldrig trott på det.
Om jag hade vetat att jag skulle sitta och titta ut på samma utsikt som Astrid Lindgren gjorde när hon levde, så hade jag aldrig trott det.
Om jag hade vetat när jag gick på gymnasiet och precis hade varit hos frisören med en bild på Ola Salo, att jag nu satt och pratade med honom om livet, så hade jag aldrig trott på det.
Om jag hade vetat för några år sen när jag var nära att ge upp hela mitt företag, vad jag vet nu, så hade jag aldrig trott på det.
Livet ändå va, så himla fint!
Det gäller bara att komma ihåg att stanna upp och se det också.
