Som ni säkert vet så var jag helt bombsäker på att jag bara ville ha ett barn.
Sen kom Emil med en önskan om en till.
Jag tvärvägrade…..tills jag inte vägrade längre utan började längta lite.
Sen blev jag som jag alltid blir, besatt.
Jag kan inte göra något halvhjärtat, allt eller inget. All in.
Så nu jävlar ville jag ha en bebis.
Men sånt där går ju inte att bestämma och sen bara tro att det levereras pang bom.
Så nu är vi inne i spiralen igen, den jag avskyr så mycket.
Med räknandet, försöken, besvikelsen och den eviga hetsen i mitt huvud.
Precis som förra gången
Men i samklang med årets nyårslöften jag skrev om igår, att skala bort det som gör mig stressad måste jag även skala bort den här biten.
Tänk inte så mycket säger folk.
Lättare sagt än gjort säger jag.
Men för att inte gå ner mig alldeles efter månader av misslyckade försök så har jag nu ändrat fokus.
Nu har jag istället för att tappa all kontroll över min kropp, tagit tillbaka den.
Så nu har jag börjat träna igen.
Om ingen bebis vill flytta in i min kropp ska jag se till att flytta in i den själv.
Må bra i den.
Och om det skulle vilja sig väl, så ska jag se till att det är en trevlig plats att bo på i nio månader.
Så nu tar jag tillbaka kontrollen över mig själv.
Påverkar det som kan påverkas och låter resten bero.
