När det stormar och blåser i ens liv vill man hålla i sig i det som känns hemma och tryggt. Då vänder jag mig till mamma.
Så att teckna henne nu kändes som det mest självklara i världen.
Så skönt att bara låta orostankarna försvinna och begrava sig helt i detaljerna istället.
Har försökt mig på att teckna mamma några gånger tidigare men hon är så himla svår, får inte till den där rätta mamma-känslan.
Antingen blir hon för mesig eller för hård, hon måste ju vara precis mitt emellan.
Men nu tycker jag att jag lyckades få till hennes varma blick, men ändå ens uns av tuffhet.
Såklart parade jag ihop henne med Mona-Lisas bakgrund. Varför göra mindre när man kan göra allt.
Hoppas du gillar den älskade mamma.
