Igår var en så himla känslomässig dag, minst sagt.
Jag lovade ju att berätta allt för er och nu känns det som jag kan göra det.
Jag har som ni säkert vet och märkt, mått dåligt de senaste veckorna.
Det började för några månader sedan när jag upptäckte en knöl i ena bröstet. Jag tänkte inte så mycket på det då utan glömde bort det.
Men sen kände jag den igen, visade Emil och han sa att jag nog borde gå och kolla upp det.
Sagt och gjort så bokade jag tid på vårdcentralen och fick komma dit redan dagen efter.
Det klämdes och kändes och sedan skickades det remisser till Jönköping, både till bröstmottagningen och till mammografi.
Läkaren sa att det borde gå fort, att sådana här saker aldrig får vänta så när jag inte hade hört något efter två dagar ringde jag igen.
Då hade de missat att skicka en remiss.
Efter ytterligare några dagar och sömnlösa nätter (har oroat mig så otroligt mycket över det här ska ni veta) så ringde jag igen och de hade FORTFARANDE inte skickat någon remiss.
När jag sedan ringde för tredje gången fick jag frispel och gormade och skrek åt den arma människan på andra sidan.
Efter det fick jag en tid.
Den tiden var igår.
Emil tog ledigt från jobbet och skulle följa med.
Precis innan vi skulle åka ringde min mobil och jag fick ett annat besked om ett blodprov jag tagit någon vecka tidigare.
Provet visade att jag hade en höjning av prolaktin, som oftast beror på en godartad tumör i hypofysen som påverkar sköldkörteln (vilket i sin tur gör en trött, deprimerad och får svårt att bli gravid)
Så jag hade nu under två veckors tid hört ordet tumör två gånger.
Något man helst aldrig hör.
Jag tappade det.
När jag mötte upp Emil så började jag gråta, kändes som hela jag var fullproppad med tumörer och att det växte elakheter i hela min kropp!
Han var märkbart orolig över det hela han också och vägen till Jönköping kändes evighetslång.
Att behöva prata om hur vi ska göra med Knut om det bara är Emil som finns kvar, hur stora oddsen är att överleva om man har tumörer överallt och alla andra tänkbara scenarion.
Tårarna brände hela tiden.
Att lämna Knut, så ofattbart att tänka på.
För oavsett om proverna visade något eller inte så hade det redan börjat snurra i mitt huvud och att ens behöva tänka på ”om” är otroligt påfrestande ska ni veta.
Väl inne på mammografin kändes det nästan som jag skulle svimma, fick svårt att andas men ville bara få det överstökat.
Fick ta både röntgenbilder och en läkare gjorde ultraljud över båda brösten.
Knölen visade sig vara ofarlig!
Jag har aldrig blivit så lättad!
På vägen dit kändes det som jag var döende och på vägen hem kände jag mig ytterst levande!
Jag firade direkt med en dubbelnougat.
Någon på instagram frågade om det var bebis på gång när jag la upp en bild på en sjukhuskorridor. Sånt kan man ju anta och spekulera i bäst man vill förstås, men snälla fråga aldrig det.
Jag vill som ni säkert vet, väldigt gärna bli gravid. Men hade för några veckor helt glömt bort det pga allt det här.
Så att nu inte ha cancer men ändå direkt få en påminnelse om att jag inte är gravid, var minst sagt onödigt.
Kan vi inte bara bestämma, en gång för alla, att ingen någonsin är gravid förrän motsatsen bevisats eller berättats. Så fram till dess bör ingen fråga om saken, för tids nog syns eller märks det i vilket fall som helst.
Problemet med sköldkörteln kvarstår fortfarande och fler prover ska tas för att få reda på vad det beror på.
Men det är i alla fall i de allra flesta fall något som går att medicinera och det kan jag leva med.
Allting jag kan leva med känns som en fis i rymden i jämförelse med att inte leva alls.
Tack för alla fina tankar igår!
Ni är bäst!
Och en stor eloge till alla er som kämpar, där proverna inte visar att allt är bra. Ni är otroliga!
