I helgen var jag på barnteater med Knut.
Teatern handlade om två flickor som möttes i en lekpark. Den ena var rädd och blyg och den andra på och ganska dum.
Det var lite läskigt stundtals, som barnteater ofta är (tror jag blev räddare än Knut) och den där dumma tjejen var verkligen läskig.
Men så sjöng hon en sång, om att hon egentligen inte ville slåss och bara önskade sig en vän.
Då ropade Knut, rakt ut i det mörka rummet: -Men jag kan vara din vän! Jag är inte rädd för nått så jag vill vara kompis med dig!
Alltså mitt mammahjärta (hatar det ordet men just nu passade det in) svämmade över och jag blev alldeles rörd.
Hur blev han såhär fantastisk? Så himla genomsnäll och bryr sig alltid om att alla ska ha det bra och ingen ska vara ledsen.
Just då kände jag att något rätt måste jag ändå gjort som uppfostrat en sån genuint fin person, som dessutom är modig nog att stå upp för sin sak trots att ingen annan säger nått.
Älskade Knut, vad jag är stolt över dig!
