Idag var vi på ultraljud igen. SOM jag väntat på det här!
Var nästan mer taggad på det här än på förlossningen haha!
Hade med mig både Knut och Emil förstås och barnmorskan visade hjärnhalvor, hjärtat och allt annat som ska mätas och kollas.
Men jag ville ju helst bara kolla en sak – är det en pojke eller en flicka!
Jag ska inte sticka under stol med att jag gärna ville ha en tjej, av den enkla anledningen att jag så innerligt gärna hade velat vara mormor så småningom.
Jag vet också med säkerhet att det här blir vårt sista barn, så det var nu eller aldrig.
Det visade sig, mycket tydligt, vara en liten lillebror i magen.
Jag blev lite besviken, för jag var så övertygad om att det skulle vara en flicka.
Det där med rosetter och klänningar och sånt skiter jag fullständigt i, det är bara det där med mormor biten.
Men nu har det gått några timmar och jag har fått smälta nyheten om lillebror och nu känns det så himla fint!
Att de ska bli bröder, att de har någon att dela allt med, att berätta hemlisar för och skvallra med.
Åh bröderna Ileby, som jag längtar efter det!
Jag är också glad att jag får vara med och uppfostra fina, känsliga och eftertänksamma pojkar. Som inte bara måste vara coola, hårda och häftiga.
Knut är den raraste killen som finns, väldigt känslig och uppmärksam på andras känslor och mående. Han älskar att kramas och mysa, vågar säga ifrån när någon är dum och stolt över hur han är.
Om lillebror blir hälften så fantastisk som Knut, så kommer han bli alldeles genomljuvlig!
Vi vet redan att han kommer heta Stig. Det var på tapeten redan när Knut föddes. Det passar så fint med Knut och man hör ju att Knutte och Stickan är ett riktigt radarpar eller hur?!
Så välkommen till familjen älskade lilla lillebror Stig!
Du är oerhört efterlängtad!
(dessutom ska jag bli den bästa farmodern ever!)
