Natten till fredag vaknade jag av att magen gjorde ont. Varje gång jag vände mig om i sängen så fick jag onda sammandragningar och plötsligt så ”låste” sig magen, den var stenhård och alldeles bred och VÄLDIGT obekväm!
Jag gick upp i hopp om att lite vankande skulle få det att släppa, men det blev bara ännu värre.
Eftersom jag visste att han låg åt fel håll så ringde jag upp till förlossningen och de sa att jag skulle komma in direkt!
Jag väckte Emil och sa att jag åker upp till förlossningen, jag tyckte att han och Knut kunde stanna hemma så länge, så kunde jag ringa om det var skarpt läge.
Väl uppe på förlossningen visade det sig att det var ganska skarpt trots allt, värkarbetet hade börjat och på ultraljudet visade det sig att Småtting inte bara låg i säte, utan han låg helt och hållet på bredden!
Det sattes monitorer på magen, jag fick göra flera ultraljud och flera gynundersökningar där tappen mättes (som tur var så var den lång redan från början, men den hade börjat mjuka upp sig)
Sen fick jag en spruta i benet för att få värkarna att sluta och efter det var det lugnt i några timmar.
Vid det här laget hade jag ringt in Emil som inte bara hade lämnat Knut på dagis först, utan även stannat och köpt frukost, tagit med sig kaffe i termos och slängt ner en champagneflaska i BB-väskan.
Dock fick jag inte äta nått så han fick ha ensampicknick bredvid mig i sängen.
Efter ungefär två timmar började sprutan släppa och värkarna startade igen.
Det blev tal om att jag skulle åka ambulans till Jönköping, då de inte föder så små bebisar i Värnamo.
Jag fick en spruta till och en tablett som skulle få det att stanna av.
En specialistläkare gjorde ultraljud och konstaterade att allt såg bra ut och att ingenting var fel, dock kunde han inte förklara varför det startat.
Som grädde på moset skulle min storebror gifta sig på lördagen, så planen var att vi skulle åka till Uppsala redan på fredagen.
Läkaren sa att jag fick åka på egen risk, att det fanns sjukhus längst vägen, men om jag inte inte åkte skulle jag stanna på sjukhuset tills på söndagen.
Vi valde att inte åka.
För om förlossningen hade börjat i bilen så går det inte att få ut honom pga hur han ligger, så då hade vi riskerat att stryka med både jag och Småtting.
Så himla tråkigt att missa ett så viktigt bröllop, men ibland har nöden ingen lag.
När sprutan och tabletten verkat blev vi flyttade till gynmottagningen där vi fick ett rum.
Där satt vi sen och åt upp allt gott Emil haft med sig, kollade på ettan, tvåan och fyran, åt sjukhusmat och kollade på mobilerna tills surfen var slut.
Sen tjatade vi oss hem, vi såg ingen anledning att ligga kvar i flera dagar när det nu lugnat sig och dessutom bor vi precis vid sjukhuset!
Efter en stund fick vi ett ja så vi åkte hem.
Sen dess har magen känts lite skakig, den känns inte riktigt som innan och jag är lite mer beredd på att det kan hända när som helst nu.
Har fått tabletter jag ska äta två gånger om dagen tills vecka 37, för att förhoppningsvis hålla Småtting på insidan.
Men jag tvivlar på att han stannar där inne så länge, det känns som han är lika ivrig som jag på att han ska komma ut i vida världen!
Så spännande detta, att nu snart är han här!
Hon sa iallafall (trösterikt nog) att han nog inte stannar där inne till vecka 40 och han var en liten rackare, så jag behöver inte förbereda mig på att föda ut en jätte, vilket kändes väldigt skönt att höra.
Så välkommen ut när du vill Småtting, vi väntar med spänning på dig!
