Jag förstår lyxen i att vänta på ett barn jag vet kommer, till skillnad på att vänta på att bli gravid, för den biten är fasen olidlig.
Den varianten jag håller på med, att gå och vänta på att värkar ska sätta igång eller att vattnet ska gå är ju egentligen en ren lyx, men bortsett från det, FAN VAD TRÖTT JAG ÄR PÅ ATT VÄNTA!!!
Egentligen har jag ju inte ens kommit till mitt beräknade datum än (imorgon!!) men känns ändå som jag är på tio veckors övertid.
Speciellt kvällarna är värst, blir arg och frustrerad och gapar rakt ut om hur mycket jag hatar det här!
Den här veckan ska det bli 20 grader varmt här (!!!!) alltså perfekt för barnvagnspromenader. Men här ligger jag, som en strandad val med tom barnvagn.
Har hämtat hem lite pennor från jobbet så jag kan teckna lite hemma, men helst vill jag bara äta godis och tycka synd om mig själv, köpa kläder tills när magen är borta eller sova, sova och sova.
Dagens schema består av följande:
-Skjutsa Knut till dagis -check
-Gå och lägga mig igen -check
-Duscha
-Teckna färdigt en beställning i svartvitt
-Äta glass och lunch, i den ordningen
-Gå till barnmorskan och konstatera att jag fortfarande är gravid och hatar det
-Säkerligen göra ännu en hinnsvepning som inte kommer funka (är min 6:e isåfall)
-Gå hem och sova lite mer
Har börjat tycka att det är jobbigt att träffa sådana jag känner för alla säger samma sak: nämen, har inte du fått barn än?!
NEJ JAG HAR INTE FÅTT BARN SOM DU SER!
Så jag håller mig hemma och tröstäter glass.
Min vän, som är en mycket spirituell person har sett i stjärnorna att bebisen kommer idag. Jag hoppas så innerligt på det men än så länge känner jag inte minsta tecken på det.
Emil tror inatt och Knut tror på lördag.
Jag lägger mina pengar på runt jul nån gång. Om jag har tur….
