Att vara positiv till sin kropp, hylla den och älska den är hett just nu. Tycker instagram kryllar av folk i alla dess former som dansar runt i underkläderna och det är såklart en himla bra sak, att vi kommit dit äntligen, att alla får synas precis så mycket dom vill!
När jag var gravid med Stig gick jag upp runt 20 kilo. Tio av dom försvann nästan direkt men de andra tio sitter kvar.
Skulle kunna omfamna och älska min nya kropp, precis som den är. Men det gör jag inte. Jag känner inte igen mig och jag känner inte att den här nya formen tillhör mig.
Så jag vill få bort de tio kilona.
Men det känns fult att säga så. Som att man inte får vilja bli som innan.
Då är man otacksam och missnöjd, spär på hetsen om kroppen osv osv.
Men jag bryr mig noll om hur andra ser ut, om de vill dansa nakna på instagram eller vad de nu vill göra rör mig inte i ryggen.
Men jag vill inte det.
Varken med eller utan tio kilo extra.
Jag vill kunna sitta ner utan att knäppa upp knappen i jeansen.
Jag vill kunna sträcka mig upp efter nått utan att magen syns för allmän beskådan (och tillhörande uppknäppta knapp)
Jag vill kunna välja på alla mina kläder i min garderob, inte bara en tiondel.
Jag vill att mina gamla skor ska passa.
Jag vill kunna få på mig min vigselring igen.
Jag vill orka gå långa promenader med barnvagnen.
Jag vill kunna leka med mina barn utan att bli helt slut av minsta ansträngning.
Jag vill känna mig som förut.
Jag såg Mia Skäringers program om kroppshets i höstas och insåg att jag aldrig lidit av det och det verkar vara få förunnat att ha sluppit det.
Så innerligt skönt ändå!
Jag är en person som lätt blir besatt och fastnar i tankebanor och blir en smula manisk, så att jag sluppit att någonsin tänka på min kropp har verkligen varit en befrielse.
När jag var ung var jag extremt smal, men det handlade aldrig om mat eller var ett medvetet val. Jag bara var sån och jag har lite svårt att känna hunger. Så när jag var tonåring glömde jag ofta att äta och var väldigt petig i maten, men aldrig för att jag ville ha en viss typ av kropp.
Jag tyckte helt enkelt gurka och tomater var det godaste och snabbaste att äta, så jag åt det.
Minns så väl en gång i övre tonåren när min kompis sa att det såg ut som jag hade gått upp i vikt. Jag hade inte ens reflekterat över det och har aldrig gjort det.
Jag går upp och ner lite hur som helst, ofta beroende på hur jag mår.
Är jag ledsen går jag ner och mår jag bra så går jag upp.
Jag känner fortfarande ingen som helst hets mot min kropp, eller att jag ”borde” se ut på ett visst sätt.
Jag gillar den, trots sina buckliga lår och mjuka mage.
Men jag gillar min garderob också, så jag ska bara försöka få tillbaka min ursprungs mjukhet och tillhörande bucklighet.
För tro mig, jag är minst lika bucklig och knottrig, mjuk och sladdrig oavsett vad jag väger.
Det hör till min person helt enkelt!
Jag, som livrädd femtonåring på en mycket tveksam fotografering i Stockholm, där fotografen bad mig att ”tänka på stora kukar”….
Gravid med Stig i ett försök att se någorlunda hurtig ut.
Alldeles precis vanlig morsa med gullig unge.
