Jag är uppväxt i ett hem där pengar aldrig direkt växt på träd.
Aldrig så det märktes, vi hade så vi klarade oss, men när jag gick i högstadiet så var jag inte den tjejen med rätt märken på allting. Jag hade min pappas gamla championtröjor på mig fast de var i storlek medium och jag en xxxs. Men det var iallafall märke.
Minns så väl när jag fick ett par hett eftertraktade Fila-skor. De kostade 799 kronor, minns det så himla väl. Mamma och pappa diskuterade länge, jag hörde hur de pratade och dividerade och till slut sa de ja.
Jag bar de där skorna som om de vore av guld!
Eller gången då jag fick Filippa K-jeans. Jag hade suktat i månader efter de där jeansen, men vi hade inte råd. Sen var det rea på MQ och jag och pappa köade utanför när det skulle öppna, så jag äntligen skulle få de där jeansen.
Jag hade på mig dom varje dag tills de till slut trillade i bitar. Svarta var dom, utan bakfickor förstås och med FK på silverknappen.
Det finaste jag sett.
Nu när jag är vuxen och har valt ett yrke som inte precis ger mig oändligt med pengar nu heller, så har jag lärt mig att leva därefter (med vissa kaftan-utsvävningar då och då)
Jag drömmer helt enkelt om saker närmare min prisklass (även om de också är ganska ouppnåeliga just nu, men det hör ju till drömmandet)
Jag prioriterar aldrig lyxig mat. Att äta på restaurang och gå ut på fina ställen känns totalt bortkastat för min del. Det är inte där jag vill lägga de pengar jag har. Förr eller senare blir det ju bara bajs ändå tänker jag alltid när jag får in notan.
Jag vill ha bestående grejer. Prylar och saker. Sånt jag kan känna på.
När jag i smyg drömmer om en sommarstuga på Öland.
Då drömmer jag om en sned liten stuga där tavlorna alltid hänger snett, där porslinet är udda och möblerna loppisfyndade. Mulltoa och tapeter som lossnat vid golvlisten.
Det är så jag ser sommarstugor och drömtorp i mitt huvud.
Det är ju det som ÄR en sommarstuga!
Ett modernt hus med trendig soffa och svensk tenn ljusstakar är inte min bild av sommaridyll.
Det ska kännas lättare, mer frigörande och enklare att vara i sitt sommarhus.
Inte någon välpolerad villa vid havet.
Men jag antar att alla drömmer om olika och att jag aldrig ens gett mig på tanken om att drömma om miljonhus på Gotland, för jag vet att det aldrig kommer att bli möjligt.
Och i ärlighetens namn tror jag inte jag hade drömt om det även om jag hade haft råd.
Tänker jag på husbil tänker jag genast på ”ägget” med gammal inrökta dynor jag får klä om, stearinljus och ett golv som gungar.
För det är det som känns mest semester för mig.
Och det som känns mest rimligt för min budget.
När vi letade hus fanns det inte på kartan att köpa ett nybyggt hus eller en tomt och bygga något eget på.
Jag vill inte ha nytt, ogått trä.
Det ska knarra lite, kännas att någon varit där innan. Liksom vara lite ingått.
Kanske är det för att jag älskar loppisar så mycket, för att jag gillar gamla grejer, andra historia och att fynda.
Att bygga ett nytt hus kommer aldrig bli ett fynd.
Sen den bästa delen av allt. Som gäller oavsett vad det är jag än drömmer om, är ju känslan av att få putsa upp något slitet.
Att hitta en sten och sen få fram en diamant.
När jag var i Karlstad i julas gick jag en promenad och hittade den mest fallfärdiga huset jag sett och föll som en fura.
Kunde inte sluta tänka på det och när jag hälsade på mamma i vintras var jag tvungen att gå dit igen.
Det ser bedrövligt ut. Man hade behövt göra om allt, byta panel, byta tak, gör om all el och antagligen alla ledningar och vattnet med.
Men känslan finns där.
Nått med det huset talade till mig och jag kan absolut inte sätta fingret på vad.
En känsla jag aldrig fått av någonting nytt, förutom möjligtvis av de där Filippa K jeansen då…..
