Nästa vecka åker jag till Stockholm över helgen.
Jag ska teckna inne på Kreatima på lördagen den 12:e oktober, mellan 11-16. Kom dit och säg hej.
Varje gång jag bokar in en Stockholmsvistelse, så bokar jag en dag innan och en dag efter, för ställtidens skull, för lugnet och för att verkligen hinna suga på Stockholmskaramellen så länge som möjligt.
Jag landar i Stockholm på fredagkväll, så min plan är att sitta på tåget, med riktigt bra musik i öronen, en liten flaska vin och försöka släppa ner axlarna så långt det bara går. Andas på väg genom kvällen.
Johan möter mig, hoppas vi går ut och äter. Helst nått med mozzarella för det är jag alltid sugen på. Med dinglande ben från en bardisk någonstans där jag antagligen aldrig varit förut. Johan som luktar trygghet och ljummet rödvin i glaset.
Där jag aldrig behöver gå hem för att någon annan vill gå och lägga sig, där jag får göra precis som jag vill, vara ute så länge jag känner för och där jag krokar i min arm i Johans och försvinner på gator jag inte kan namnet på.
På natten får jag bada badkar, för det har jag inte hemma. Johan tänder ljus och lämnar mig ifred, knackar på då och då för att se så jag inte somnat under ytan.
Sen somnar jag på hans soffa i plast och min rygg klistrar fast sig mot låtsasskinnet.
Stockholmsmorgon. Älskar att sitta i fönstret och kolla ut på alla som jäktar, alltid på väg. Med utsikt över Södra Station är det alltid någon som springer, som är försenad.
Alla är på väg men jag har tid.
All tid.
Jag vill åka själv ner till stan, liksom förbereda mig mentalt på att vara under allmän beskådan i några timmar.
Johan vet, för han känner mig. Jag håller andan på tunnelbanan och försöker att se oberörd ut när människor skrattar högt och bullrar för mycket.
När jag är färdig ringer jag och Johan möter upp. Det gör han alltid. Han är bara ett telefonsamtal bort hela tiden, trots så mycket människor och ljud och läten.
Nya barer, nya platser, mörka okända rum och lukter jag inte känner igen.
Blir trött, blir alltid så evinnerligt trött efter sånt här.
Men vi kämpar på, Johan lyfter och peppar, vi pratar om allt det riktiga, hur det känns inuti.
Kvällen blir natt men vi går inte hem.
Alltid ute tills gatorna töms.
Armen under hans.
Min bästa vän.
Den klibbiga soffan igen, morgonbad i badkaret och sen sitter jag på tåget tillbaka till verkligheten.
Blir mamma igen någonstans vid Alvesta.
En Stockholmshelg går över så fort, men stannar så väldigt länge inuti.
