Jag har gjort ett nytt porträtt av pappa.
Han är min absoluta favorit att teckna, alla små vecka, varenda välbekant rynka och hans snälla ögon.
När jag tecknar honom så känns det nästan som om han levde, jag ser ju honom komma till liv på pappret.
Sen vet jag också hur glad han blev varje gång jag tecknat honom, har sparat ner den här kommentar han skrev på facebook en gång när jag visat honom en ny bild:
Jag pratar mycket om pappa, berättar om hans sjuka historier, hur han var, allt roligt han sagt. Det gör att han fortfarande känns levande. Man kan aldrig helt dö, om någon fortfarande pratar om dig.
Jag saknar honom så oerhört mycket, att kunna ringa bara för att säga hej, få en kram och stickas på kinden av det där mjuksticksiga skägget.
Sista tiden på sjukhuset tittade jag så noga, på varje rynka, varje milimeter för att riktigt komma ihåg hur han såg ut.
Som om jag någonsin skulle kunna glömma.
Jag vet exakt.
Det här är det senaste porträttet jag gjort, det ser lite ut som han är en kanelbulle, men som mamma kommenterade när hon såg bilden: Lite bränd i kanterna kanske, men det är bara gott!
Det har blivit många teckningar genom åren, här är resten av bilderna:
