När jag skulle berätta på bloggen om att jag var gravid var jag väldigt orolig.
När jag skrev inlägget om missfallet ett halvår tidigare fick jag så himla många stöttande, fina kommentarer från er om att ni hade gått igenom samma sak och nu var jag rädd att kanske bli en av de där jag själv tyckte var så jobbigt att läsa om, en av solskenshistorierna.
Visste att många av er som läste fortfarande var i det där jobbiga försöka-bli-med-barn-stadiet och jag ville inte såra er genom att vara gravid.
Så jag försökte skriva det på ett så bra sätt som möjligt.
Men sen har det kommit fler och fler inlägg om graviditet och kanske glömmer jag ibland, att jag trampar någon på tårna eller klampar på utan att tänka mig för.
Vill inte vara den som sårar för jag vet hur himla jobbigt det där stadiet är och överallt man ser så är det lyckliga gravidmagar överallt.
Men samtidigt vill jag skriva om det, få jubla lite, tycker jag förtjänar att jubla.
Dels för att kunna gå tillbaka sen och se hur jag kände, har förstått att man glömmer snabbt och dels som ett minne av hur bra det faktiskt blev till slut.
Men ni ska vet att jag aldrig vill trampa på några tår och jag vet hur det känns att vara ledsen, även om jag råkar vara glad nu, så glömmer jag inte hur det var på ”andra sidan”.
Om ni avskyr alla inlägg som handlar om mage och bebislycka så får ni väl scrolla förbi dom fort som sjutton, morra lite och sen läsa om teckningar och pyssel istället.
Det skulle säkert jag ha gjort.
