På torsdag har vi fått i uppgift på jobbet (där jag har mitt kontor ingår också vägledning och coachning) att göra en elevator pitch. Du ska alltså stå framför en kamera och presentera din affärsidé och vem du är på 30 sekunder.
Detta är givetvis superbra, både som träning och för företaget. Ändå kan jag inte sova på nätterna inför det här.
Sjukt, det är trettio små sekunder, bara folk jag känner, ändå tycker jag det känns som om jag ska bestiga Mount Everest i bikini.
Jag hatar sånt här.
Fast en del av mig vet att jag kommer lära mig massor, att det är bra att våga utmana sig själv och att jag egentligen är extremt feschlig (Värmländskt uttryck för feg).
Jag har alltid avskytt sånt här, att stå framför folk och prata och hela den där biten. När jag skulle gå modevisning för min förra skola bröt jag ihop totalt dagen innan och bara grät och grät och sa till Emil att han fick gå istället för mig.
Men sen gick jag och tusan va stolt jag va efteråt!
Men det är lika bra jag övar nu, hur ska jag annars kunna ta emot Nobelpriset i illustration om några år?
