Jag har åsikter om mycket men försöker oftast bita mig i tungan och inte klampa in och ställa till allt för mycket oreda då jag dessutom är vansinnigt konflikträdd.
Men, är det någonting jag blir oerhört provocerad av så är det det här med föräldraledighet.
Jag vet, jag vet, alla får göra som de vill bla bla bla.
Men att välja att inte vara hemma med sitt barn alls, är för mig helt obegripligt!
Jag blir alldeles chockad och förvånad när jag hör om pappor som inte tagit ut en enda dag pappaledigt!
Alla kan inte dela lika eller ha förmånen att göra som vi och dela lika varje vecka men att vara pappaledig någon gång mer än de där fjuttiga tio dagarna precis efter förlossningen det kan ta mig tusan alla!
Om man nu inte har ”råd” att pappan är hemma borde man se över sina prioriteringar tycker jag.
Vi har hus, bil, barn och hela faderullan och egentligen bara på Emils lön för min är så minimal att den knappt räknas, ändå tar Emil ut fyra dagar pappaledighet i veckan och vi har inte behövt flytta till någon kartong under en gran än iallafall.
Barnen är små en gång. Det första åren händer oerhört mycket och jag tror även att det påverkar en hel del hur de blir sen när de blir större.
Bebisåren är ingen film man kan spela in och sen kolla på när man råkar ha lite tid över.
Den är nu och sen är det försent.
Ta vara på den.