Med jämna mellanrum drabbas jag av ”jag-måste-bort-panik”. Dvs jag vill flytta härifrån.
För mig är det inte så stor grej att ta mitt pick och pack och flytta till en helt ny plats, jag har gjort det förut och vet att man överlever allt som oftast och att man kan få nya vänner även på nya ställen.
Men för Emil går det lite trögare kan man väl säga, milt uttryckt. Han har bott här jämt och tycker den sociala biten är betydligt mer viktig än vad jag gör.
Men i smyg drömmer jag om andra platser och framför allt om Öland.
Drömmen om Öland har en helt egen värld i mitt huvud. Jag vet precis hur jag vill ha det i huset, hur utsikten ska se ut och vilka gardiner jag skulle hänga upp.
Den här drömmen går jag och fnular på allt som oftast, speciellt dagar som nu när jag bara längtar bort till något nytt och annorlunda.
Jag fantiserar om slitna spetsgardiner, vingliga pinnstolar och såpade trägolv. Jag vill cykla i allén och äta nybakad bröd från bageriet. Vill visa Knut alla miljoner runda stenar och lära honom att vallmo kan man inte plocka, utan bara beundra på plats.
Emil frågade mig vad det är som är så jäkla märkvärdigt med just Öland (han säger att han skulle känna sig som en eremitkrabba om vi flyttade dit) men jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det är någonting med luften där.
Jag kan precis plocka fram känslan i magen när man går på tysta knarrande grusvägar, när det liksom är dagg i luften och dimma över Alvaret.
Det finns ingen känsla som slår den där, ingenting som lugnet som sprider sig i kroppen när man åker över Ölandsbron och liksom kommer hem.
Hur beskriver man den känslan?
Jag har egentligen aldrig varit på ön förrän i vuxen ålder. Bara hört mamma prata om det på precis samma sätt som jag gör nu. Sen när jag kom dit så förstod jag precis.
Känslan.
För några år sedan när vi var på cykelsemester på Gotland så ar jag så evinnerligt taggad innan, tänkte att den ön säkert är minst lika magisk, speciellt med allt man ser och hör på instagram om Gotland hit och Gotland dit.
Sen när vi kom fram och klev av färjan så blev jag så himla besviken.
Det var inte samma luft som jag föreställt mig, inte samma tysta lugn som på den andra ön och jag blev inte alls sådär såld som alla andra verkade vara.
Nej. Jag har hittat min plats på jorden och det finns ingenting som kan mäta sig med den.
En dag, då, då ska jag minsann ha en blå brevlåda med mitt namn på Öland jag också.
Vare sig Emil vill eller inte.
