Tack för all fin respons i förra inlägget. Ni är ju för bra!
Det är något visst med att teckna människor som inte lever längre. Behöver inte ens vara mina egna så att säga. Det liksom medför en viss respekt att sitta och granska någons små skrattrynkor, ögonblänk och hårfjun.
Fint tycker jag.
Jag har tecknat några minnesporträtt genom åren. Det är ett av de finaste jobben jag får. För det känns så viktigt.
Här är några favoriter (de två nedersta är minnesporträtt för djuren, inte människorna):
