Jag har ju skrivit lite luddigt om at jag beställt min gamla journal men sen inte så mycket mer än så.
Det är nämligen så att man har rätt att läsa sin egen journal från sjukhus av olika slag och när jag var i sjuttonårsåldern så gick jag på BUP, dvs barn och ungdomspsyk.
Jag var ingen långvarig eller allvarligt sjuk patient, utan snarare en väldigt olycklig och förvirrad tonåring som visste varken ut eller in.
Men sedan några år tillbaka, när en kompis till mig sa att man kunde läsa vad de skrivit om en i just den där journalen, så har jag gått och klurat på om jag inte skulle beställa min.
Jag har vridit och vänt på saken, borde jag läsa eller borde jag låta bli?
Att rota i gammalt groll, är det verkligen en bra idé fast samtidigt är jag ju vuxen nu och kan förhålla mig till det hela på ett annat sätt.
Så jag beställde den.
Igår när jag kom hem från jobbet låg den där, som ett tidsdokument från en svunnen tid.
Det var fem sidor långt.
Korta meningar om hur jag mått under samtalen.
Det var så himla konstigt att läsa om sig själv!
När det står ”snart 18-årig flicka, mycket nedstämd…..”
Det var inte så farligt att läsa som jag trodde. Det stod inget som jag inte redan visste och inget nytt framkom.
Jag var bara på BUP en kortare period innan jag fick börja gå i terapi på vuxenpsyk istället.
De papprena har jag inte beställt och är egentligen inte intresserad av heller.
Det här räckte för att kunna sätta på ett stort plåster på ett sår som varit öppet länge och jag tror faktiskt att det läkte ihop bara av att läsa den där journalen.
Samtidigt blir jag arg och ledsen när jag läser. Stackars stackars mig som mådde sådär. Stackars stackars alla tjejer som mår sådär.
Nästa hela journalen handlade om äldre pojkvänner som behandlat mig illa, hur jag inte vågat stå upp för mig själv och hur jag tappat all självrespekt när det kommer till de där männen.
Usch!
Tänk om jag vetat då vad jag vet nu.
Vad skönt det hade varit om jag själv kunnat säga till snart 18-åriga jag att det blir bättre. Det finns andra, snälla killar också. Att inte allt alltid handlar om dem.
Tänkt om jag kunde sett mig själv nu, vad glad jag hade blivit då.
För det blev ju inte så dumt trots allt.
Jag blev inte så dum trots allt!
