Igår satt vi några stycken och pratade om våra drömmar och mål.
Om hur man omedvetet sätter käppar i sina egna hjul genom att tänka att det inte går eller verkar för krångligt eller omöjligt.
Jag hade ett möte med min mentor i somras och plötsligt klickade något i mitt huvud. Kan inte riktigt förklara vad som hände men det var som att trycka på en knapp.
Jag ändrade inställning helt, siktade mot nya mål och ändrade min tankesätt och sen dess har det gått så himla bra.
Jag tog bort alla mina mentala pinnar som jag envisades med att fälla mig själv med och nu känns det så himla mycket bättre.
Kom att tänka på det igår, när vi pratade. De andra var nystartade företag, precis i början och jag har ändå hållit på sen 2008 (!!) så jag kände mig riktigt världsvan.
Min dröm när jag var liten, runt 10-12 år typ, var att få jobba som konstnär. Bara få måla och teckna hela dagarna men jag visste ju ändå någonstans att sådana jobb knappt fanns på riktigt.
Men någonstans i mitt undermedvetna har jag ändå hela tiden jobbat mot det målet. Gått utbildningar och gjort val i livet som har lett mig på rätt väg. Det har varit krokigt och snårigt då och då men nu är jag här.
Jag klarade det.
Jag lever min egen dröm!
Men har man uppnått ett mål är det dags att sätta ett nytt och jag siktar högt.
Vad jag drömmer om nu håller jag för mig själv, känns som drömmar så lätt grusas om man vädrar dom för ofta.Men jag är tacksam. Så evinnerligt tacksam att det här är min vardag.
Jag får många kommentarer om att jag är begåvad, eller att jag fött med en talang. Det gör mig lite provocerad för jag föddes inte med någonting mer än möjligtvis ett intresse för att måla.
Jag har tecknat otaliga timmar, hellre suttit hemma med mina pennor än lekt med kompisar. Alltid önskat mig nya ritgrejer i julklapp och på födelsedagar. Haft stöttande föräldrar som jublat och hejat på.
Så nej, jag har inte fötts med någon extra ordinär begåvning.
Men jag har övat. Så in i helvete har jag övat. Då kommer ”begåvningen” på köpet.
