Ni som läst den här bloggen länge vet säkert att revansch är min bästa drivkraft. Människor som sagt eller gjort något dumt hamnar på min lista, en lista som borde ha titeln ”Vänta bara så ska du allt få se”.
* Överst på den här listan är min gamla lärare från gymnasiet, som sa att han skulle äta upp sin basker om jag någonsin kom in på Konstfack. Nu hade han förvisso en poäng eftersom jag faktiskt aldrig kom in där, men han är i alla fall med på listan pga. korkad.
* Sen har vi en annan lärare jag hade när jag var ännu yngre, som klagade på att jag alltid hällde upp för mycket färg på bildlektionerna. Störde alltid den kreativa processen att stå och klaga över en sådan fånig sak. Kom tillbaka och klaga på för mycket färg när jag ställer ut på Moderna Museet i New York, käring!
* Såklart måste min lågstadielärare vara med på listan också. Har skrivit om den här händelsen förut (och den står med i Underbara Claras första bok, fin anekdot!) men när jag gick i första klass skulle vi teckna en bild av vår födelsedag. Jag tecknade blommor och paket, klänning och fjärilar och sådant man tecknar när man är sju år.
När jag visade den för min fröken sa hon att i Mars finns inga blommor, i Mars är det snöslask.
Jag tecknade en ny bild, med ett hus med snöslask utanför och i fönstret satt jag och en pratbubbla där det stod ”jävla fröken”.
Det var inte populärt….
* De lärare som klagade på mina svarta konturer när jag gick på konstskolan. Som inte tyckte det var riktig konst om man målade svarta konturer med spritpenna på alla målningar.
De där konturerna har trots allt tagit mig rätt långt, såhär i efterhand.
* Alla illustratörsagenturer som inte ens svarar när man hör av sig och vill visa sina bilder. Skämmes! Säg åtminstone nej om ni inte vill se.
* Sen är det en hel hög till på den här listan, men de håller jag fortfarande hemliga. Men vänta ni bara, en dag ska ni allt få se!
