Nu är det December med allt vad det innebär.
Jag gillar jul och pynt och ljus, att köpa julklappar och dricka massvis med glögg.
Men jag hatar December.
December är månaden då jag fick missfall. Då jag låg på en brits i ett kallt grönt rum och en lika kall läkare konstaterade att det där minsann inte var någon bebis och sen var det inte mer med den saken.
December är också månaden då min pappa gick från att ha ont i magen till att bli dödsjuk.
Det är månaden då han slutade prata, när han tvinade bort och mitt i allt skulle det vara julafton.
Det lägger en viss sorti över hela julstämningen om man säger så.
En känsla som håller i sig även om det gått tre år.
Jul är inte längre glitter, julmat och glada hurrarop.
Det är en sorts minneshögtid när jag vill vara med min närmsta familj, laga grönkål på pappas vis och minnas hur himla fint allting var förut.
Vi firar inte Jesus på vår julafton.
Vi firar pappa.
