För sisådär tio år sedan var jag på officersbal i Stockholm. Efter själva balen gick vi till Berns och där i minglet minns jag att jag såg Daniel Breitholtz och jag tänkte att åhhh snälla se mig, säg hej, vad som helst!
Det var i Idol-tider och han var såklart omåttligt poppis så varför han skulle pratat med mig vet jag inte. Det gjorde han ju förvisso inte heller.
Några år senare tipsade han om mig på sin Twitter, bara sådär och jag blev så himla starstrucked.
Igår köpte han en av mina teckningar.
Det känns nästan som att jag vunnit Idol eller i alla fall som att han hade sagt hej den där kvällen på Berns.
Som en milstolpe.
Nästan samma känsla som att veta att Henrik Schyffert, som vi satt hemma i min bästis soffa och skrattade åt i Nile City när jag var ung, numera har en av mina teckningar på sin vägg.
Det känns liksom bra i magen.
Det tänker jag på ibland, när jag känner att jag är sämst på alla sätt och vis.
Att så jävla illa pinkad är jag nog inte ändå.
