Igår lämnade vi av världens gulligaste lilla unge hos barnvakten och styrde kosan mot Köpenhamn!
Vi var i god tid (om jag får välja är jag alltid där femton timmar innan flyget ska gå, och när Emil får välja ska man helst småspringa till gaten) vi började med obligatorisk flygplatsöl (fast vin)
För att lugna mina resnerver (och skidåkningsnerver) lite så köpte jag en ny Marimekkoklänning. Sånt är ju alltid en bra grej mot ångest.
Sen hoppade vi på planet som knappt hann lyfta förrän det gick in för landning igen så vips var vi i Saltzburg!
Supersmidigt med massa guider överallt så det var bara att följa med. Åkte buss på kringelikrokiga vägar genom ett kolsvart alplandskap tills vi kom till vårt hotell i Schladming.
Vi började direkt med den trerättersmiddag som ingick i vårt hotell. Det visade sig vara en sorglig historia av femtioelva olika varianter på schnitzel, med torra pommes och majonäs i folieförpackningar till. Hoppas det blir bättre ikväll, annars får vi helt enkelt se vad staden har att erbjuda på annat håll.
Jag hade en rätt bitter ångestladdad stund igår kväll och surade och sa att Lion Alpin borde skickat nån annan, att jag absolut inte ville åka skidor och att de tyska grannarna gapade från balkongen.
Sen somnade jag mitt i mitt gnäll och vaknade upp till det här:
Snötäcka berg och soluppgång! Då kändes det genast lite bättre och skidåkningen kändes inte riktigt lika läskig i dagsljus.
Frukosten visade sig också vara betydligt bättre än middagen kvällen innan.
Sen var det bara att bege sig ut i backen. I Schladming finns ingen barnbacke utan det lättaste är blåa backa och för att ta sig till dom var man tvungen att åka allra högst upp på berget och sen åka skidor till de lite lättare ställena.
Gud ångesten när man liksom bara skulle börja, utan att testköra lite först!
Men det gick ju bra, efter en vurpa och lite plogningar kom vi fram till det lite lättare området.
Hyffsad utsikt kan man väl säga! (står man still syns det inte att man är dålig på att åka)
Efter två åk var jag helt slut. Man blir liksom ganska trött av att spänna varenda millimeter i hela kroppen samtidigt som man hyperventilerar.
Så vi tog en ölpaus.
Med nyfunnet självförtroende åkte vi några åk till innan vi åkte iväg för att komma tillbaka till liften igen.
Då var jag så illa tvungen att åka röd backe till och med och gormade till Emil att det här om nått är fan en kärleksförklaring!
Sen hasade jag mig ner och åkte kabinliften ner till hotellet igen.
Nu sitter jag här och lyckades få uppkoppling så jag kunde uppdatera bloggen. Har suttit lite i solen på balkongen och nu måste jag nog vila lite tror jag bestämt.
Innan Emil kommer tillbaka från backen.
Hörs sen!
