Jag har på senare tid (fast egentligen alltid när jag tänker efter) börjat känna mig så himla, himla ensam.
Jag har fina vänner, jag är ute och dricker öl och träffar folk, har man och barn, men är lika ensam i alla fall.
Jag känner mig ensam i det faktum att ingen riktigt förstår mig, kanske inte ens förstår sig på mig alla gånger.
Andra personlighetstyper är så mycket vanligare, de kan alltid hitta någon jämlik och hänga med den. Men min sort är så ovanlig, endast två procent av världens befolkning läste jag när jag tog mitt personlighetstest.
Jag har aldrig mött någon (förutom min mamma) som är som jag.
Jag känner mig ofta ensam med mina tankar, eftersom jag inte vet hur jag ska förklara det.
Orkar inte ens försöka för jag vet att det ändå kommer komma ut fel och att jag får plumpa kommentarer om att jag har social fobi och borde gå charmkurs.
Jag är extremt introvert, behöver oändligt mycket tid för återhämtning och har ett kontrollbehov som jag blir oerhört stressad om det rubbas.
Tex vill jag helst vara på en tågstation en timme innan tåget går, så jag hinner kolla från vilken plattform det går, hur det ser ut där och allt sånt i god tid. Jag vill ha gott om tid för alla eventualiteter.
Det här är såklart superirriterande för tex Emil som inte alls är likadan. Han tycker att man ska vara där max femton minuter innan, då har man ”gott om tid” och för mig ger det mig hjärtklappning bara av tanken.
Vi pratade om det här senast igår, han frågade ”vad är det värsta som kan hända, att du får ta nästa tåg bara?”
Men jag vill inte ta nästa tåg, jag vill ta tåget jag har bestämt. Jag vill aldrig spontant ändra mina planer. Jag måste känna mig trygg.
Jag måste känna mig trygg med allt. Omgivningen, personer, klädkoder, you name it.
Annars låser sig min hjärna och jag blir tyst och trött.
Emil är en enkel person, vad du ser är vad du får.
Gud vad jag önskar att jag var sån!
Jag är så oerhört komplex att jag ibland bara vill pausa från mig själv. Önskar jag kunde få åka på semester ifrån min hjärna någon gång.
Bara vara nöjd.
De gångerna jag känner mig fullkomligt tillfreds är när jag inte har några som helst måste. Inte behöver hänga tvätt eller laga mat eller någonting. Bara sitta ner, i lugn och ro. När Knut leker och jag bara får vara.
Då blir det äntligen tyst i mitt huvud.
Först då kan jag vila mig på riktigt.