Får många frågor, i det verkliga livet, om hur Knut reagerat på att jag är gravid och att han ska bli storebror.
Faktum är att han än så länge är väldigt peppad. Han säger att han ska göra välling till den och han sover med hens lilla gosedjurselefant varje natt så den ska lukta storebror.
Men då och då kommer små glimtar av oro. För några veckor sen slog det honom plötsligt att bebisen skulle sova i vårt rum och då blev det lite jobbigt. För var skulle han sova om han kom in till oss på natten då?
Men vi lovade att det alltid skulle finnas plats för honom också, mitt emellan oss, som alltid.
Igår frågade jag om han oroade sig över något och då sa han att det gjorde han.
Att vi skulle älska bebisen mer än vi älskar honom.
Jag lovade dyrt och heligt att aldrig älska honom en gnutta mindre bara för att bebisen kommit.
Sen kröp han upp i mitt knä och la sitt huvud mot min hals.
Älskade lilla storebror.
Så liten och så stor på samma gång, så många tankar som ryms där inne.
Jag oroar mig snarare för det motsatta mot vad Knut gör, hur jag någonsin ska kunna älska någon lika mycket som jag älskar honom?
Ni som har fått barn med några år emellan (det kommer skilja 4,5 år mellan Knut och bebisen) hur upplevde ni att det var att få syskon?
Jag inbillar mig i min enfald att det kommer bli ganska enkelt då han ändå är så pass ”stor” att han kan hjälpa till på ett annat sätt än om han varit yngre.
Jag behöver ju inte oroa mig för att han ska peta ut ögonen på bebisen och sånt som man kanske oroar sig för mer om det skiljer lite mellan dom.
Jag behöver heller inte ha två blöjbarn vilket känns väldigt skönt.
Knut är i stort sett självgående vid det här laget och jag är så innerligt glad att jag väntat såhär länge med barn nummer två!
Men berätta gärna hur det varit för er, så jag får en liten aning om hur det kan tänkas bli…
