Igår gick jag in i vecka 34.
Det känns stort på nått sätt, som att det nu är väldigt nära slutet och det ger mig lyckorus och glädjebubbel, men såklart också en viss skräckblandad förtjusning. För bebisen måste ju ut.
Knut föddes i vecka 37 och jag var noll procent beredd på det, så jag fattade liksom inte att han skulle födas förrän han var halvvägs ute.
Jag hann med andra ord inte vänta och tänka så mycket innan, det bara hände.
Det gör också att jag är mer beredd den här gången, att det kan hända i stort sett när som helst nu.
I förrgår var jag inne på ett ultraljud för att kolla att bebisen växte som den ska, eftersom han helt har bytt kurva, från den översta till den mellersta.
Allting såg bra ut och han verkade glad och nöjd och var en alldeles normalstor bebis.
Dock låg han med rumpan nedåt.
Han kan fortfarande vända sig själv, jag lär nog inte föda barn imorgon, men en liten del av mig hoppas att han ligger kvar så.
Ska till barnmorskan igen om en vecka ungefär och kolla hur han ligger då, annars blir det ett vändningförsök och om det misslyckas så blir det snitt.
Jag är inte rädd för en förlossning, men jag är heller inte det minsta rädd för snitt.
Jag förstår att en buköppning är en megastor operation med en massa risker, men en muttöppning är en ganska avancerad procedur det också!
Min barnmorska sa att det egentligen handlar om man vill ha mest ont innan eller mest ont efteråt.
Hade jag fått välja (det kanske jag får, har inte frågat) så hade jag hoppat över vändningsförsöket och gjort ett planerat kejsarsnitt istället.
Men det verkar lite som att svära i kyrkan för varje gång jag säger det så får jag höra att jag absolut måste försöka vända och göra det ”på det naturliga sättet”.
Jag tänker bara att eftersom jag ändå hoppas att vändningsförsöket misslyckas, så borde jag ju lika gärna hoppa över det.
Jag har ju fött barn innan och det gick hyffsat enkelt och smidigt, inga större komplikationer och jag var mig själv, mer eller mindre bör väl tilläggas, efter några veckor.
Men det hade ju varit spännande att testa på båda sätten.
Aja, ut kommer han, på ett eller annat sätt och det ska bli väldigt skönt att vara bara jag i min kropp igen, utan någon som campar inuti.
Bebisar är tusen gånger roligare på utsidan.
OBS: alla former av skräckhistorier, vare sig det är snitt, vändningsförsök eller förlossningar undanbedes, vänligt men bestämt!
