Stackars älskade blogg, som du blir bortglömd av mig!
Jag önskar jag kunde komma på fina blogginlägg med loppisfynd som Elsa, ryta ifrån som Clara, fota mina kläder som Sandra, orka ta kampen som Emma och skriva om livet som Kristin.
Förr kunde jag det, men nu hinner jag inte längre med.
Att bara jobba två dagar varje vecka gör att dessa två blir fullspäckade direkt. Jag ska hinna teckna beställningar, teckna lite eget, testa nya pennor, svara på mail, teckna uppdrag och också försöka skriva nått vettigt på bloggen.
Jag tycker det känns tråkigt att skriva så sporadiskt, kanske borde jag sluta helt men det tar emot.
Jag älskar den här platsen så mycket.
Mitt andningshål och min oas!
Jag har bloggat sen 2008 så att bara lägga ner känns synd, fast ibland vet jag inte om någon läser ändå längre.
Jag hoppas att min ork och min tid ska komma tillbaka när Stig är stor nog att börja på dagis, när jag får lite mer andrum och inte behöver ha alla bollar i luften samtidigt.
Men jag saknar den här platsen och jag saknar att skriva vettiga saker här.
Sånt som jag inbillar mig att ni vill se.
Kanske blir det lättare nu när våren kommer. När man kan vara ute och gör utflykter igen.
Vill fota från huset vi hyrt i Sunne i sommar, om första gången Stig badar och när Knut leker i vattnet.
Vill visa er orangeriet som nu börjar bli mer verklighet än dröm och allt däremellan.
Jag hoppas på bättring. Hoppas ni stannar.
