Igår packade jag under eftertänksamhet ner mina saker i lådor igen. Ner med alla jävla kläder som jag alltid envisas med att släpa med mig men ändå aldrig använder.
Jag saknar en plats där jag kan skriva av mig, säga hur det verkligen känns. För många välbekanta ansikten, för mycket prestige och för mycket på spel så jag är tyst.
Man kanske skulle köpa en dagbok och köra på the old fashion way och faktiskt skriva för hand?
Det ska bli fint att komma hem, att få åka i fasters nercabbade bil bakom trygga solglasögon, röra sig på välbekanta gator.
Men ändå, jag vet att det är för litet i längden. Jag vill alltid mer. Även när jag tror mig ha allt vill jag ha mer.
Jag vet att jag kommer tröttna den här gången också.
Men denna gång vet jag inte vad jag vill, inte så som jag alltid vetat förut.
Jag har fått en vagel i ögat, det gör ont varje gång jag blinkar så därför blinkar jag lite extra i rent självplågeri.
Inatt kommer Emil.
Kanske är det den enda bot som finns mot vagel i ögat…
