Igår ringde jag min mormor och skulle berätta om det nya jobbet.
Hon är den klokaste människa jag vet. Kanske beror det på de 88 levnadsåren eller så beror det helt enkelt på att hon är fantastisk.
Min mormor är liksom luden på kinderna, ett vitt fint ludd och när man klappar henne på håret piper hon till för att det kittlas.
Hon har alltid skor på sig inne, ”inneskor” och hon sitter med en kudde bakom ryggen.
Hon är snabbkäftad och inte det minsta rädd för att säga ifrån, hon säger själv att hon är för gammal för att vara tyst.
Hon har alltid halstabletter längst ner i väskan, fast vi säger inte halstabletter, vi säger ”vill du ha en blå?”.
Vi dricker madeira ihop och hon tycker om att knipsa buskar och sitta i skuggan bakom buskarna och lösa korsord.
Hon är blind på ena ögat men lyckas ändå plocka flera lite trattkantareller varje år men bäst tycker hon nog om kaffe och bulle i skogen.
Hon har mött älgar och varit Närkes lucia, hon är mormor och farmor och gammelfarmor och den finaste människan jag vet!
På måndag ska jag dit och dricka kaffe ur hennes Stig Lindberg porslin. Då ska jag säga till henne hur söt hon är.
