Åh min hjärna går på högvarv, det känns verkligen som folk runtomkring hör hur det surrar inuti mitt huvud!
Att komma in på Konstfack kanske inte är allt i livet, eller det ÄR inte allt i livet. Men det är mycket.
De senaste sju åren har jag sökt Konstfack nästan varje år, med några års undantag.
Det är lång tid.
Jag har blivit lika förkrossad varje gång jag inte kommit in.
Men den här gången, den här gången hade det gjort riktigt ont.
Det är väldigt utlämnande att lämna in arbetsprover, man lämnar ifrån sig något man studerat och granskat, slitit sitt hår över, något man verkligen verkligen älskar. Man lämnar ifrån sig en bit av sig själv.
Att då får ett nej är hårt. Stenhårt.
Det är svårt att inte ta det personligt när det man visat varit ytterst personligt.
Jag vet precis hur jag skulle reager om jag kom in, jag har föreställt mig det så länge i min hjärna att jag kan hela scenariot utantill.
Men att inte komma in, det kan man aldrig förbereda sig på.
