Nu ska jag skriva ett inlägg som inte har ett dugg med konst att göra. Men det har med mig att göra, varför jag blev som jag blev.
Jag ska skriva om högstadiet.
Vissa tycks ha gått igenom högstadiet utan men för livet, med en enda långt rolighetstid med tjuvrökande i skogen och folkölsdrickande och hemmafester i smyg.
Själv ser jag tillbaka på min högstadietid och ryser.
Jag kan inte ens gå ut bilen om min mamma vid något tillfälle får för sig att handla i det centrum där min gamla skola ligger. Jag hatar den, hatar att jag vet precis hur det luktar därinne, hatar att jag vet hur ont i magen man hade varje dag när man visste att man var tvungen att gå dit.
Min pappa skjutsade mig varje morgon och jag avskydde när man såg hans bil försvinna. Då visste man att var tvungen att gå in i skolan, förbi det där vidriga uppehållsrummet och hade man RIKTIG tur kom man lite försent så det var alldeles tomt. Då kunde klumpen i magen lätta lite. Ingen kommer säga nått. Iallafall inte just nu.
Men en dag tar inte slut efter en lektion tyvärr. Lektionerna var aldrig något problem, där va man i säkert förvar. Det va när man va tvungen att lämna den där salen för att bege sig ut i krigszonen de kallar uppehållsrum igen.
Varje gång hon kom. Hela skolan stannade och vände sig om, som om hon styrde hela universum. Så som det brukar vara på högstadieskolor. En som bestämmer allt. Gjorde så man sjönk ner ännu mer i skorna, önskade sig osynlig.
Jag va livrädd för henne. Kände hjärtat slog så det nästan syntes genom min fruit of the loom tröja varje gång hon stormade in.
Ett ständigt ekande ”se mig inte, se mig inte, se mig inte” i huvudet.
Hon såg mig alltid.
Sen fanns det dom som kom i grupp. De va värst. De som man gick förbi, låtsades som ingenting fast de skrek efter mig.
Enligt dom var jag skolans största hora. Det berättade de flera gånger om dagen, högt och ljudligt så alla hörde.
Detta, trots att jag aldrig ens hade sett en naken kille. Men det spelade liksom ingen roll alls.
Vi hade en sån där kamratstödjare på skolan. Jag skrev långa brev till honom om hur hemskt allt va. Han svarade med lika långa brev tillbaka om hur bra det skulle bli sen, sen när skolan tog slut och att folk kan vara överjävliga ibland.
Sen fick rektorn reda på våra brev och han fick inte vara kvar. De trodde han skrev konstiga saker.
Så då var jag tillbaka på ruta ett igen. De tog ifrån mig den enda trygghet jag hade.
Men jag överlevde, fråga mig inte hur. Jag hade aldrig klarat av att göra det igen.
Så kom skolavslutningen. Jag gick ur nian och aldrig har jag varit lyckligare än då!
Sen dess har jag inte satt min fot i den skolan, kommer aldrig göra det heller.
