Jag har alltid väntat på att bli lycklig, det där plöstligt händer det bara momentet.
Jag visste innerst inne att så skulle det inte bli. Sånt händer inte av sig själv.
Men nu när jag sitter här vid min ateljé, med utsikt över en översvämmad, glittrande Lagan, inte en uns snö så långt ögat kan nå, en liten kattflicka som jamar utanför ateljédörren för att få komma in och trycka sin mjuka blöta nos mot mig, världens finaste man (det är lätt att höja sin egen kille till skyarna, men min ÄR verkligen enastående!) som alltid har maten klar åt mig när jag kommer från gymmet, att få gå och träna så svetten sprutar och känna alla muskler anstränga sig till max, att få gå och hoppas på att Konstfacks-folket sitter med mina arbetsprover just nu och tänker att ”herregud vad duktig hon är, ingen tvekan om att hon ska gå här”, sålänge man inte fått ett nej kan man lika gärna vara glad över det.
Nu är jag det, L Y C K L I G.
För första gången i mitt liv tror jag, nu har jag allt.
Allt utom oljebaserad klarlack, så det ska jag gå och köpa nu.
