Någon bad om att få höra hela historien om hur vi möttes, jag och Emil.
Det är en fin historia, en sån som man kan berätta för sina barnbarn utan att ens överdriva eller skarva. För den är precis sådär romantiskt som man hoppats.
Jag flyttade till Värnamo för snart tre år sen. Jag hade flyttat in hos mina föräldrar efter konstskolan och tyckte väl att när man är tjugofyra år är det inte hemma hos sina förldrar man vill bo. Jag har som ni kanske vet tre fastrar i Värnamo (min pappa är från Värnamo från början) och en av fastrarna har hand om en massa lägenheter så hon sa att här finns en lägenhet du kan ha råd med och jobb fixar sig säkert om du bara kommer hit!
Sagt och gjort, jag hade inget att förlora så jag tog mitt pick och pack och flyttade dit.
Jag var där tre dagar innan själva flyttlasset gick, för att måla om och se hur det såg ut. Jag fick en guidad tur av hyresvärden och när vi stod där i hissen så kom Emil in.
Jag kommer till och med ihåg vad han hade på sig, jag blev liksom alldeles knäsvag bara på en sekund och tänkte att han ska jag ha. Och så är det med det.
Minns att jag satt och drack kaffe med min faster efteråt och pratade om den stiliga pojken i hissen, jag frågade till och med hyresvärden senare om han var singel.
Efter några dagar gick flyttlasset, pappa stod längst ner och packade in i hissen och utanför lägenheten stod jag och mamma och lastade in grejerna.
Då kom Emil igen och jag knuffade mamma i sidan och sa ”där är HAN!”
Sen behöver vi inte gå in på detaljer, men jag lärde mig hans jobbtider, visste när han skulle gå utanför fönstret så jag kunde titta på honom i smyg.
Sen började han plinga på min dörr på nätterna, men så fort jag öppnade sprang han iväg (moget kan man tycka såhär i efterhand)
I vilket fall som helst, så ledde det hela fram till att det blev vi.
Och fortfarande, tänker jag varje dag jag ser honom, att jag är den lyckligaste tjejen i världen.
För jag får vara ihop med den vackraste pojken jag någonsin mött i en hiss!
