Jag gick in i affären, bläddrade lite i alla miljarder bröllopstidningar med flådiga klänningar, dyra resor och cupcakes i överflöd.
Sen blev det min tur, hon frågade vad jag var ute efter och jag sa att jag ville ha en brudklänning, i 50-tals modell, kritvit och inte hellång.
Hon såg skeptisk ut men vi började rota bland tyllet, pärlorna och fula strasstenar.
Vi hittade tre stycken jag kunde tänka mig att prova, en ljusblå, prickig historia med en tyllkjol som skulle få alla femåriga småflickor att bli gröna av avund.
Men det var inte den blåa jag föll för när den väl satt på, jag såg ut som jag alltid gör.
Men den tredje klänningen jag provade…..det var kärlek vid första ögonkastet!
SÅ ska den ju se ut, SÅ var det ju det skulle vara, SÅ var det jag ville se ut!
Inte var den kritvit, inte var den typiskt 50-tal, men den var jag (och jag slapp strassen!)
Jag kände mig som en bättre version av mig själv och det är väl precis så man ska känna!
Lite ändringar bokades, lite mer Anna-detaljer för helhetens skull och nu hänger den på en galge, redo att visas för min mamma och pappa som kommer på torsdag.
Hoppas de tycker den är lika fin som jag tycker!
Så förlåt kära brudtärnor att ni inte fick va med och välja, förlåt Linn för att du inte fick hjälpa mig att sy och förlåt att jag bara i min ensamhet, strosade iväg och föll för den tredje klänningen jag provade.
Men plötsligt händer det, det känns i magen när det är rätt.
Jag önskar jag kunde visa den för mamma redan nu!
