När ens värld liksom vält upp och ner så saknar jag någon som inte vet ett dugg, som bara är sitt vanliga bubbliga jag och som fortsätter leka och hoppa som om ingenting.
När allting är såhär så saknar jag mitt hjärtas lilla sol, Majken.
Förlåt att min blogg blir som ett enda stort svart hål just nu, ska försöka att skriva om roligare saker än bara tråkigheter. Men det är så svårt när det är det enda som kretsar i huvudet och den här bloggen liksom blivit mitt andningshål.
Men man kan se små positiva saker i allt elände, min familj har blivit tightare och starkare än någonsin. vi ringer varann flera gånger om dagen, jag, min mamma och min bror. Och pappa då förstås, när han orkar och kan prata.
Vi håller i varann så hårt vi bara kan, hjälper till, tröstar så gott det går och åker många mil så ingen behöver vara ensam.
Det är fint.
Fint att veta att vi alltid alltid har varann iallafall. Oavsett vad som händer.






