Förra sommaren vann jag två interrailpass som ni kanske minns, så vi var liksom ”så illa tvungna” att tågluffa lite.
Eftersom det inte var ett alternativ att lämna Knut hemma, så fick han helt enkelt följa med.

Tänkte skriva lite om hur jag uppfattade det hela, nu när det gått ett år och jag fått smälta upplevelsen lite.
Först och främst hade jag ett enormt stresspåslag av den där resan.
Ett: jag gillar inte att inte när jag inte har stenkoll, vill veta exakt hur allt ser ut, var jag ska osv. Sånt är svårt när man åker tåg och ännu svårare när man har med sig en 2½ åring.
Två: Jag har spyfobi sen hundra år tillbaka så var ständigt lite orolig att Knut skulle må illa i tåget. Detta hände dock inte förrän sista resan, när vi åkte snabbtåg från Stockholm, men det gick över med lite mobilspelande så vi slapp spyor som tur va (även om jag hann få panik där ett tag när han sa att han mådde illa)
Tre: Packningen. Vi hade varsin 20 kilos ryggsäck, Knuts gosedjur som ABSOLUT inte fick försvinna, barnvagn och framförallt ett barn med oss. Det blir lite roddande att få av och på allt det på ett tåg.

Men, trots alla mina farhågor kom vi ju iväg trots allt och överlevde också för den delen, även om det både var tågkrasch i Italien, terrordåd i Nice och en yxmördare på ett tåg i Tyskland just när vi skulle åka.
Såhär såg vår tripp ut:
Värnamo – Alvesta
Alvesta – Köpenhamn
Köpenhamn – Hamburg
Hamburg – Basel

Det var vår första dag, så det var en hel del byten och en heeeeeel del tågåkande kan man lugnt säga. Men sista biten, Hamburg – Basel var ett nattåg och Knut sov hela vägen så det var inte så farligt (även om jag låg halvt ihopklämd i översta slafen med en väska mot ryggen och ett litet nät som enda skydd från att trilla ner tre våningar)
Minns att jag höll på att börja gråta när jag kom in i den där sovvagnen och den var så JÄVLA liten att jag inte ens kunde vända mig om där inne med ryggsäcken på mig. Knut sov i vagnen så vi hade med andra ord noll plats över. När jag bokade sovvagnen sa killen på interrail att sovvagnarna nere i Europa var toppenfina, ”lite som ett hotellrum”. Jag tycker synd om honom om det är hans bild av hotellrum.

När vi kom fram till Basel så var det som att kliva rakt in i en romantisk film! Jag var så JÄKLA trött, hade ont överallt och att få gå av tåget i morgonsol och bara känna att man var framme (nästan i alla fall)
Det här stoppet tycker jag var det bästa på hela resan!
Superfint hotell, som dessutom uppgraderade oss när vi kom insläpande med våra stora väskor och raggarduschade oss i foajén, för de tyckte nog vi behövde det.
Basel var en av de finaste städer jag varit i någonsin, så här hade jag gärna stannat (om det inte hade varit så hutlöst dyrt, betalade 300 kronor för två hamburgare på burger king)
Vi drack öl, gick på djurpark, kollade på vattnet och satt i solen.

Nästa morgon var det dags att hoppa på tåget igen, då såg vår tripp ut såhär:
Basel – Milano
Milano – San Remo

Bara ett byte, dock var varje resa tre timmar lång och det italienska tåget var så himla trångt så man slog i knäna i personen mitt emot. Som tur är sov Knut hela den resan.
Väl framme i San Remo var vi liksom FRAMME, så här stannade vi i en vecka.
Det var en så fin vecka, med massa bad och sol, god mat och lugn och ro.
Men jag tycker ändå att jag hade svårt att släppa den där tågstressen. Hade jag varit en coolare person i min läggning så hade det säkert varit lättare.

Efter en vecka i San Remo åkte vi tåg till Nice där vi sov en natt innan vi flög till Stockholm.
Nice var otroligt obehangligt, en vecka efter terrorattacken så det var så tryckt stämning och vakter och gevär överallt. Vi ville verkligen bara hem.
Dock så har jag lagt till Nice på min lista över ställen jag vill åka tillbaka till, fast då ensam med Emil då det var lite för svårt att bada med småbarn och alldeles för rolig stad att gå i affärer i (sånt vill jag helst göra utan barn)

Väl i Stockholm möttes vi av min storebror så vi fick vila upp oss några dagar innan vi till slut åkte hem till Värnamo igen, efter 12 dagar på resande fot.

Såååå, sammanfattningsvis då:
Skulle jag rekommendera att åka tåg med barn: Ja och nej, det är lättare att åka tåg eftersom man kan gå runt lite utan problem, och är man som sagt något coolare i sinnet än jag så är det säkert toppen. Men just åldern 2½ är svår, då vill de så gärna springa runt och kolla på alt. Jag rekommenderar att åka när de antingen är yngre och sover mer, eller äldre så de kan se på film eller så.
Skulle jag vilja göra det igen: Nej. Nu vet jag hur det är, det var roligt och jag vill absolut inte ha det ogjort. Vi fick se så himla mycket vi inte hade sett annars och blev bättre som föräldrar för vi var ett så himla bra team under resan. Men att kalla det ”semester” skulle jag då rakt inte göra!

Man kan säga såhär, att efter den där resan förstår jag varför människor åker på all-inclusive charter. Men nu har jag i alla fall sett den andra sidan, och det är jag väldigt glad för.