Anna Om Bloggen!
Min blogg fyller snart nio år. Jag har aldrig tyckt det varit särskilt betungande att blogga.
Dock börjar jag tappa ämnen att skriva om.
Förr kunde jag lägga ut bilder på vad jag har på mig, men nu har jag så himla fullt i min ateljé så jag har inget givet fotoställe där jag kan fota bilder på vad jag har på mig. (fast jag har ganska fina saker på mig, så det är ju synd att ni inte får se, kanske måste styra upp det där)
Jag visade också en massa porträtt, men nu glömmer jag typ bort att visa om jag gjort nått nytt och bara visar det på instagram. Fy vad tråkig jag blivit (här nedan en ny bild i alla fall)
Det händer inte så mycket i mitt liv, eller jo, men det är ju samma hela tiden så inget nytt under solen så att säga.
Jag tecknar barnbok så det ryker på jobbet, den ska lämnas in och vara klar den 20 mars, så det börjar dra ihop sig.
Jag tecknar beställningar mellan varven och försöker klämma in lite eget tecknande också, även om just den biten går ganska dåligt.
Jag tränar, leker med Knutte, försöker vara en hyffsad fru och funderar på att möblera om hemma.
Ungefär så.
Fast på fredag ska jag gå på näringslivsgala. Det är ju alltid något.
Jag gillar mina inlägg där jag tänker efter och delar med mig av mina tankar bäst, men de inläggen går liksom inte att krysta fram.
Har ni inte önskemål på inlägg, behöver lite skrivpepp! Hit me!
Anna Om Att Unna Sig!
I april har jag haft bloggen i nio år. NIO ÅR!
Jag har varit egen företagare sedan 2010 och jobbat med det heltid sen 2012 (om jag minns rätt)
Det har varit minst sagt slitsamma hundår i början innan jag fick ordentlig snurr på det hela.
Varje månad trodde jag var min sista och att jag aldrig mer skulle få en enda beställning eller ett enda uppdrag igen. Men jag lyckades hanka mig fram, har aldrig haft dyra vanor med varken mat eller kläder, köpt det mesta på loppis och att äta nudlar har snarare varit min basmat än någonting konstigt.
Det är först nu, senaste året eller två som det faktiskt har börjat gå riktigt bra. Jag tjänar fortfarande inga jättesummor, långt ifrån, men jag lever i alla fall inte på existensminimum som tidigare.
Det gör att jag unnar mig då och då, för att jag är så jävla värd det.
Jag köpte den där Rodebjerkaftanen (två till och med) för att jag kände att jag kunde det. Äntligen kunde jag det.
Jag vet att Monki och H&M och alla andra billigare kedjor har kaftaner. Men jag ville ha DEN kaftanen.
För att känna att jag slitit för det, jobbat för det och aldrig haft råd med minsta lilla utsvävning innan.
Den är mitt bevis på att jag gjort något bra.
Jag älskar att borra in näsan i den, dra fingrarna över den och känna min, bara min!
Lite som Gollum och ringen.
En man kanske hade köpt en bil.
Jag köpte en kaftan.
För det var jag värd.
Grattis Brösten!
Nu i dagarna fyller mina bröst två år, hipp hipp hurra för boobsen!
För er nya läsare kan jag berätta att för två år sedan gjorde jag en bröstförminskning via Landstinget.
Innan jag fick barn såg jag ut som vem som helst, lite större bröst än medelsvensson kanske, brukade köpa Bh i storlek 75DD. Såhär:
När jag var gravid växte brösten nått enormt och till slut bestod jag typ bara av bröst kändes det som. Ungefär såhär:
När Knut var född fick jag köpa BH i specialaffärer för att kunna hitta min storlek, då hade jag 75H.
Kände mig inte alls som mig själv och kunde inte förlika mig med att det här numera var jag. Såhär såg jag ut då:
Att jobba med det jag gör och sitta framåtlutad över skrivbordet hela dagarna är påfrestande som det är, men att sen lägga på en sisådär fem kilos extra vikt framåt gjorde att min rygg pajjade helt.
Så jag bestämde mig för att göra något åt det.Såhär gick hela processen till (vet att det är väldigt många därute som har samma problem som jag hade):
Jag började helt enkelt med att gå till vårdcentralen för en kontroll.
Där mätte de avståndet mellan halsgrop och bröstvårta (minns inte exakt, men har för mig att det ska vara över 28 cm för att ens vara aktuellt att få sin operation betald)
Mitt mått landade exakt på det.
Sen kollade de vikt och längd och räknade ut min BMI. Tycka vad man vill om BMI men det är i alla fall det de går efter i såna här sammanhang.
För att få operationen betald ska du ha en BMI under 25. Är man överviktig kan ju brösten lätt bli stora av den anledningen, så det är därför den här kontrollen görs.
Mitt BMI var 22.
Det gjorde att jag fick en remiss till sjukhuset där det skulle göras ytterligare kontroller.
Efter några veckor fick jag komma dit och vara med på ett gemensamt möte med andra som ville göra samma operation och sådana som skulle göra bukplastik efter gastric bypass operationer.
När man sett en film om alla risker och före och efter bilder och ställt alla frågor och sådär fick man gå in på individuella möten med läkaren.
Där tog hon alla mått igen, kollade BMI en gång till och sen sa hon nej, du får ingen operation.
De är inte tillräckligt stora.
Då började jag stortjuta.
Jag var så himla inställd på att det här skulle lösa sig och att jag skulle få bli som vanligt igen. Snörvlande förklarade jag att om inte Landstinget betalade så skulle jag fixa det själv, för bort skulle dom.
Hon ringde och pratade med en annan läkare och sen såg hon på mig, la huvudet på sned och sa -Jag förstår, det här blir ett hinder i ditt arbete och jag förstår varför du vill göra operationen. Vi säger ja.
När hon såg hur jag sken upp och typ skrek TACK!!! så skyndade hon sig att förklara att de tar bort mycket, att man inte får välja storlek utan de blir en B-kupa (hon trodde nog jag försökte få en gratis skönhetsoperation) och jag svarade att jag skulle vara överlycklig om det inte fanns ett dugg kvar efteråt, vad som helst utom att ha det som nu! (bör tilläggas att mina bröst var väldigt olika stora efter Knut, så belastningen blev helkonstig för ryggen)
Sagt och gjort, jag hade fått ett ja och nu var det bara att vänta på en operationstid.
Det gick ganska fort och bara någon månad senare åkte jag och Emil och Knut (som bara var ett år då) ner till Simrishamn där operationen skulle ske.
Där möttes jag av ytterligare en läkare, som mätte och ”vägde” brösten i olika skålar för att se volymen på dom (så konstig sak, att stå med brösten i en skål) sen tog han fram den berömda tuschpennan och började rita.
Sen sövdes jag ner och vaknade upp alldeles platt och lycklig!
Dagarna efter det var nog de lyckligaste jag haft på mycket länge, trots att det gjorde sjukt ont, att jag inte fick bära någonting på flera månader (och hade en ettåring som inte kunde gå hemma) så kände jag mig äntligen som mig själv igen.
Emil sa att jag såg längre ut, för plötsligt behövde jag inte få så framåtlutad längre och jag kände mig verkligen så himla glad.
De första åtta veckorna fick jag ha på mig en väldigt åtsittande sportbehå dygnet runt och tejpa på ärren för att de skulle bli så fina som möjligt.
De skär nämligen som ett ankare på varje bröst, de skär ut bröstvårtan, sen en trekant på undersidan av bröstet som de skär bort och syr ihop och då flyttas även bröstvårtan upp. Så mycket stygn blir det.
Såhär såg jag ut första dagen jag var tillbaka på jobbet igen, med sportbehån på och så himla små bröst!
Min läkning gick smärtfritt, Emil var dessutom hemma hela tiden och kunde hjälpa mig med Knut och bärandet så efter några veckor var jag som ny igen.
Nu när det gått två år så ser man inte ens ärren och hade jag inte sagt det hade nog ingen ens sett att jag gjort den här operationen.
Jag är så evinnerligt lycklig att jag gjorde det, har aldrig ont i ryggen längre och mår så himla bra när jag känner mig hemma i min kropp igen. Numera är jag en klockren 75C.
Så tack Landstinget, tack läkaren som frångick de exakta måtten och lät mig få operationen ändå och tack älskade bröst för att ni stått ut med mig i två år!
Anna Om Färger!
Favoritfärg: Klargul. Det är en jäkla skillnad på gul och gul. Senapsgul är förvisso också fint, men mesgul är absolut inte lika fint som klargul. Sen är jag sedan länge en sucker för turkost.
Hatfärg: Syrénlila. All form av lila egentligen. Mörklila är okej däremot. Tycker lila är en mycket märklig färg.
Bästa färgkombination: Rosa och orange, alternativt smutsrosa och rost, men det är ju egentligen samma princip. För några år sen hade jag dille på turkost och brunt ihop.
Sämsta färgkombination: Rött och blått. Världens mest använda kombo och så HIMLA tråkig. Tycker inte ens de passar särskilt bra ihop.
Färgnörderi 1: Jag gillar att sortera saker i färgordning och får lite panik av folk som sorterar fel. Såhär är regeln, regnbågens ”lösenord” är ROGGBIV (minns detta sen jag gick på lågstadiet, så sjukt) och det står för röd, orange gul, grön, blå, indigo och violett. Gör man det i den ordningen så blir det bra. Glöm aldrig det nu.
Färgnörderi 2: När jag åker bil och kollar ut genom fönstret så kan jag se vilka pennor jag hade använt för att teckna det landskapet, typ ”den skuggan är lavender och den himlens nederkant är grey green”
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
