Två dagars skidvila som mest ägnades åt öldrickande på toppen, ensam, då Emil aldrig skulle komma på tanken att ha skidfria dagar
Sen var det dags att ge sig hän åt det här med att lära sig åka skidor igen.

Dagen började dåligt med att någon snott mina stavar så vi fick gå och hyra ett par nya och väl inne i skidhyrningsaffären, så fick jag feeling och hyrde ett par snowblades eftersom jag hört att det skulle vara mycket lättare att åka på.
Glad i hågen åkte vi upp för berget och sen var det dags att prova.
Det var INTE lättare!
Det var förvisso lite lättare att svänga eftersom det var mindre skidor att hålla reda på, men att ploga var i stort sett omöjligt och mina stackars vader skrek när jag försökte ta mig ner för backen.

Det slutade i veckans första (och konstigt nog enda) psykbryt.
Jag satte mig i backen, vägrade åka vidare och grinade bakom skidglasögonen och hatade allt vad skidåkning, Alper och snö hette.
Kunde inte för mitt liv förstå hur folk kunde ägna sig åt den här jävla skitsporten!
Sen tog jag liften ner igen, slängde in snowbladesen hos skiduthyraren och sa surt: NOT THAT EASY!

När jag skrev om mitt bryt på instagram var min storebror snabb att kommentera att han väntat på att jag skulle bryta ihop. Han känner mig och vet att jag bara kan hålla skenet upp till viss del innan jag bryter ihop och börjar grina.
Men jag tror det var det som behövdes för nästa dag när vi åkte upp igen (med skidor den här gången, och tillbakasnodda stavar) så gick det bättre än det gjort tidigare och jag behövde inte ploga alls längre utan åkte lite mer på sladd.
Även om jag såg en smula stelopererad ut så var det ändå ett stort steg i rätt riktning och jag är ändå så himla glad att jag lämnade Alperna med ett sista, gott, skidintryck och inte slutade när jag trodde jag var sämst i världen!

Tidigt på lördagmorgon var det dags att ta bussen till flygplatsen och jag längtade hem nått gruvligt efter Knut!
Efter vissa missöden (en kille som spydde i bussen, typ min värsta mardröm så jag fick lite frispel och panikandades och satte på min musik i hörlurarna på allra högsta så jag skulle slippa höra eländet) så kom vi till slut fram och kunde flyga hem.
Trots att jag var lite orolig inför den här resan, att jag skulle bryta handen (borde försäkra min högerhand till några miljoner), att vi skulle bli terrorsprängda eller att nått annat hemskt skulle hända, så är jag ändå väldigt tacksam för den här resan!
Den har gett mig så mycket sol, egentid, sovmorgon och en massa ljuvlig tid ihop med Emil, bara vi två.
Det har jag verkligen saknat och efter den här veckan känner jag mig alldeles nykär och så evigt tacksam att vi fick påminnas om varför vi är gifta med varann.
Tack Lion Alpin för det!

Eftersom vi spenderade en hel massa timmar på afterski i tisdags så tog vi sovmorgon igår.
Jag och Emil har ett gemensamt intresse av att glo på folk och vi hade det perfekta glo-stället på det stora afterski-stället i Schladming så det var liksom svårt att slita sig (plus att ölen är billig här)
Såg en långhårig man med lugg, det hör inte till vanligheterna. Trodde bara Gustav Vasa och möjligen Jonatan Lejonhjärta hade det. Men i Österrike är allt tillåtet!

Emil åkte iväg för att åka längdskidor och jag strosade runt i den lilla byn.
Så mysigt, känns lite som typ Tomten skulle kunna bo här någonstans.

Jag var på jakt efter en present att köpa till Knut för att han varit så himla snäll hos barnvakterna. Sen måste man alltid ha presenter med sig när man varit borta, det är sen gammalt.
Minns när jag var liten och min pappa hade varit iväg, det första man kollade var vad han hade köpt med sig. Det brukade alltid vara ett paket winegum och om man hade tur en parfym.

Jag hittade de här, Masha och Björnen som går på barnkanalen! Hoppas han blir glad. Får väl safe:a upp med winegum annars.

När jag kom tillbaka ar det sol på vår balkong så jag satte mig mot husväggen, med ölkorv och läste boken vi håller på med i vår bokklubb. Perfekt!

På kvällen var det dags för världscupen i slalom och vi bodde så vi hade perfekt utsikt över backen. Nästan som storbildstv. Det var tydligen skitdyrt att sitta på läktaren och kolla, så att kunna sitta med prosecco i handen i bara understället kändes ju väldigt lyxigt.
Det var faktiskt riktigt spännande trots att jag egentligen är noll intresserad.
Det var så SJUKT mycket folk i stan! Det var nån som sa att det var ungefär som nyårsafton, en enda stor folkfest med andra ord.

Godmorgon från Alperna!

Det är så strålande fint väder här varje dag, inte ett moln så långt ögat når och hittar man bara ett ställe i lä så blir det kokhett direkt. Livet med andra ord!
Vi bor precis i backen, med utsikt rakt mot värdscup-backen (där de ska åka ikväll)
Turligt nog vara bara hotellmaten dålig den första kvällen, för efter det har den varit strålande med chokladfontän och allt!

Jag lät Emil få morgonen själv i backen, så han fick känna på lite nypistade backar utan att behöva vänta på moi som åker supersakta och måste stanna och hämta andan efter varje sväng.
Vid lunch tog jag liften upp till toppen.

Där tog jag en ensamöl i väntan på att han skulle komma. Alltså strålande sol, öl och egentid. Kan typ inte tänka mig nått bättre!

Sen var det dags för mig att åka skidor. Emil försökte lära mig att inte ploga utan försöka svänga med båda skidorna samtidigt. Vet inte om de där två ölen gjorde det lättare eller svårare men såhär såg det ut iallafall. En smula stelt kanske. (jag ser filmen i datorn, men inte på mobilen, hmmmm….om inte annat finns filmen på min instagram, annaritar heter jag där)

Efter några åk och en rejäl praktvurpa mitt framför restaurangen (tänk sällskapsresan) så tog jag liften ner och vi gick på afterski.
Hamnade bredvid någon tysk kändis som alla ville fotas tillsammans med, men vi hade ju såklart ingen aning om vem det var. Såg ut som Kicki Danielsson typ. Vi var föga imponerade med andra ord.

Tänk att få spendera en hel vecka med min man. Utan barn, utan jobb, utan disk och matlådor och dammtussar.
Där vi faktiskt får tid att umgås bara vi, prata om saker igen, hinna prata till punkt och kan sitta kvar precis hur länge vi vill.
Så himla lyxigt!
Den här resan är precis vad vårt förhållande behövde.
Lite tid att bara vara vi.

Igår lämnade vi av världens gulligaste lilla unge hos barnvakten och styrde kosan mot Köpenhamn!
Vi var i god tid (om jag får välja är jag alltid där femton timmar innan flyget ska gå, och när Emil får välja ska man helst småspringa till gaten) vi började med obligatorisk flygplatsöl (fast vin)

För att lugna mina resnerver (och skidåkningsnerver) lite så köpte jag en ny Marimekkoklänning. Sånt är ju alltid en bra grej mot ångest.

Sen hoppade vi på planet som knappt hann lyfta förrän det gick in för landning igen så vips var vi i Saltzburg!
Supersmidigt med massa guider överallt så det var bara att följa med. Åkte buss på kringelikrokiga vägar genom ett kolsvart alplandskap tills vi kom till vårt hotell i Schladming.

Vi började direkt med den trerättersmiddag som ingick i vårt hotell. Det visade sig vara en sorglig historia av femtioelva olika varianter på schnitzel, med torra pommes och majonäs i folieförpackningar till. Hoppas det blir bättre ikväll, annars får vi helt enkelt se vad staden har att erbjuda på annat håll.

Jag hade en rätt bitter ångestladdad stund igår kväll och surade och sa att Lion Alpin borde skickat nån annan, att jag absolut inte ville åka skidor och att de tyska grannarna gapade från balkongen.
Sen somnade jag mitt i mitt gnäll och vaknade upp till det här:

Snötäcka berg och soluppgång! Då kändes det genast lite bättre och skidåkningen kändes inte riktigt lika läskig i dagsljus.
Frukosten visade sig också vara betydligt bättre än middagen kvällen innan.

Sen var det bara att bege sig ut i backen. I Schladming finns ingen barnbacke utan det lättaste är blåa backa och för att ta sig till dom var man tvungen att åka allra högst upp på berget och sen åka skidor till de lite lättare ställena.
Gud ångesten när man liksom bara skulle börja, utan att testköra lite först!
Men det gick ju bra, efter en vurpa och lite plogningar kom vi fram till det lite lättare området.
Hyffsad utsikt kan man väl säga! (står man still syns det inte att man är dålig på att åka)

Efter två åk var jag helt slut. Man blir liksom ganska trött av att spänna varenda millimeter i hela kroppen samtidigt som man hyperventilerar.
Så vi tog en ölpaus.

Med nyfunnet självförtroende åkte vi några åk till innan vi åkte iväg för att komma tillbaka till liften igen.
Då var jag så illa tvungen att åka röd backe till och med och gormade till Emil att det här om nått är fan en kärleksförklaring!
Sen hasade jag mig ner och åkte kabinliften ner till hotellet igen.

Nu sitter jag här och lyckades få uppkoppling så jag kunde uppdatera bloggen. Har suttit lite i solen på balkongen och nu måste jag nog vila lite tror jag bestämt.
Innan Emil kommer tillbaka från backen.
Hörs sen!