För några dagar sedan hände något oväntat.
Ett alltför välbekant namn dök upp på skärmen följt av ett mail jag väntat på i över femton år.
Ett förlåt.

När jag var fjorton år så träffade jag en kille på internet.
Han var betydligt äldre än mig, närmare bestämt sju år äldre. Han jobbade som au-pair i USA och jag föll handlöst.
När man är fjorton år och fortfarande ett barn egentligen, som aldrig riktigt blivit sårad eller hjärtekrossad än, så faller man väldigt hårt för att man hoppar så väldigt lätt.
Jag slängde mig rakt ut, blottade allt och kände att det här var mannen i mitt liv. Har nog egentligen aldrig varit så kär som jag var då, av den enkla anledningen att jag var för ung och naiv för att förstå det här att man kanske måste skydda sig själv och att världen är inte full av snälla svärmorsdrömmar.

Han flyttade hem till Sverige sen och vi sågs. Av en slump egentligen.
Men vi sågs.
Jag var upp över öronen vrålkär och skrev milslånga dagboksanläggningar om honom, drömde om honom, pratade upp tusentals kronor i telefonräkningar bara till honom.

Sen började allting gå fel.
Han lovade saker han inte höll.
Han skaffade andra tjejer men höll mig på halster vid sidan av.
Han utnyttjade det faktum att jag inte fattade bättre och trodde att om jag bara ställde upp så skulle han älska mig.
Jag blev med andra ord rejält bränd.

Jag minns så väl en gång när jag satt i vardagsrummet med mina föräldrar, med fötterna på kanten av glasbordet. Jag tänkte att nu sparkar jag sönder hela bordet.
Jag var så sårad och trasig och totalt hopplös av hjärtesorg att jag knappt orkade mig upp på dagarna.
Jag var såhär i flera år efteråt.
Jag tror till och med den här killen påverkade mig så mycket så det fortfarande, nu femton år senare, har format mig till den personen jag är nu.
Han gjorde mig hårdare än jag hade varit annars.
Han gjorde mig bekräftelsesökande genom så många år och han sårade mig värre än någon annan någonsin gjort efter det.

Men efter många år av förstående, snälla män som visat och bekräftat och förstått varför jag varit så trasig, så har jag till slut läkt.
Och igår kom mailet där han sa förlåt.
Att han bara varit en korkad 21-åring som inte visste bättre och att han ångrar att han någonsin gjort mig illa.

Jag tyckte då, när jag var 14 och han 21, att han var så vuxen.
Nu i efterhand förstår jag att man kan bete sig korkat i den åldern.
Man är inte särskilt vuxen då.
Jag önskar bara att jag hade sluppit stå i andra änden av dumma, ogenomtänkta beslut.

Tänk va, vad mycket livet kan påverkas ändå av någon man hör när man är ung. Som sen blir en livssanning.
Men nu har tiden gått, såren äntligen läkt och nu kom ett sista förlåt som gör att jag nu avslutar det kapitlet i mitt liv.

 

 

1. Att Knut nu äntligen blivit tillräckligt stor för Astrid Lindgrens värld! Jag har aldrig varit där och sett fram emot detta i typ tio år nu!

2. Att nu snart är det februari och den månaden brukar gå så himla snabbt och sen vips är det mars och då fyller jag år och om man kisar och tar i lite så är det nästan vår då.

3. På lördag åker jag och Emil till Alperna! Det verkar som det ska bli strålande sol, så just nu är det enda jag kan tänka på iskall öl i backen och träningsvärk i vaderna! Längtar!

4. Jag har gått helt bananas den här månaden och köpt så jäkla mycket nya kläder till både mig och Knut på rean. Det är roligt att öppna garderoben och det känns som nästan allt är nytt! Det var sannerligen längesen!

5. Min nyfunna träningsglädje. Under december var jag sjuk nästan hela månaden så det blev inte mycket tränat alls och jag var livrädd att jag skulle tappa peppen, men nu när jag är tillbaka så tycker jag det är så himla roligt! Dock har jag överansträngt mitt knä så måste vila denna veckan, men det är sånt som händer. I veckan klarade jag dessutom mitt livs första pull-up och blev så orimligt mallig!

6. Det här något som egentligen redan hänt, men jag har längtat väldigt mycket efter det och det är det att Knut nu är så stor så vi kan gå ut och fika ihop och sitta och prata med varann. Prata om livet, vad som hänt på dagis, vad man gillar och sånt. Så jäkla fint! Älskar den ungen så innerligt mycket!

7. Åka till Köpenhamn en helg. När det blir vår så liksom bara måste man åka till Köpenhamn, det hör till. Speciellt eftersom vi bor så pass ”nära”. Den här gången åker vi dessutom med våra kompisar, win win!

8. När alla illustrationerna till boken är klara. Jag har aldrig jobbat med ett såhär långt projekt förut, där det varit så många personer inblandade. Jag är van att bara lyssna till mig själv och då blir det klart på direkten. Jag antar att det är en vanesak att jobba såhär utdraget.

9. Skinnjackeväder. Eller ännu bättre, min blåa trenchcoat-väder. Det hoppas jag det är när vi är i Köpenhamn, i slutet på mars. Är så jäkla trött på bylsiga kläder och iskalla lår.

10. Den första frukosten på altanen. Det här är mitt tydligaste sommartecken!

Clara hade gjort ett så fint inlägg med gamla (och nya) bilder genom åren.
Jag snor den idén rakt av.
Här kommer bilder från mitt liv:

En bild från en plats jag älskar. Öland. Alltid Öland. Säger till alla jag känner att det måste åka till Öland men de flesta kommer tillbaka superbesvikna och säger ”Mäh, det var ju….ingenting!” Nej, exakt. Det är ingenting. Det är liksom det som är tjusningen. Det är bara lugnt och skönt, har ett speciellt ljus och så luktar det Öland. En blandning av sommarnatt, syrener och….tystnad.

 

En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg. Alla gånger jag har på mig den här Rodebjerkaftanen. Jag älskar den så himla mycket! Känner mig som världens coolaste. Önskar så innerligt att jag ägde den gröna med prickar på också, om någon sitter och klämmer på den och vill sälja, hör av er!

En bild från då jag kände mig glad. Den här dagen med Cissi Forss i Stockholm var speciell på så himla många vis. Kändes som jag gick runt på små moln och kände mig så himla….lyckad!

 

En bild på en bra dag i mitt liv. Sommar i Stockholm, jag och Emil var barnfria och åkte båt med min bästa kompis Johan runt hela Stockholm för att sen avsluta med Winnerbäck på Skansen. Fenomenal dag!

En bild på någon jag beundrar. Min allra bästa kompis, som jag känt i 30 år! Vi hörs sällan, men ses så fort jag är i Stockholm och ändå är det som vi setts varje dag. Hon är en sann kämpe och det coolaste jag vet. Hon ger aldrig upp sina drömmar och vägrar ta ett nej. Jag imponeras av henne varje dag!
Tänk att när vi va små så gillade båda två att rita och båda gillade att sjunga, sen satte vi oss ner och bestämde att vi fick en grej var så vi slapp tävla mot varann. Hon valde sången och jag tecknandet. Idag jobbar jag som illustratör och Rebecca är operasångerska! Ganska häftigt ändå!

 

En bild på min favoritplats hemma. Vårt nyrenoverade kök! (med gullig Håkan Hellströmkille)

 

En bild på någon jag tycker om. Lyllos mig som har dom här två!

 

En bild på en favoritpryl. Alla mina pennor såklart.

 

En bild på ett oförglömligt ögonblick.  Med nyfödd mini-Knut på bröstet.

 

En bild på en stolt stund.  En av de första barnvagnsturerna. Så oerhört malliga! (och storbystad)

 

Bild på något roligt.  En sommar när vi var på Mariebergsskogen och fick med oss en get som vägrade gå hem.

 

En bild från när jag var arg. Dagen jag skulle åka hem till Karlstad för att vara med min sjuka pappa. Jag var så arg på livet här. Veckan innan hade jag fått missfall och pappa hade fått reda på att han skulle dö i cancer.

 

En bild på när jag var ledsen: När jag var supergravid och hade precis flyttat in i vårt hus. Jag försökte verkligen renovera och måla och riva och skruva men det slutade med att jag bara låg och grät på golvet för jag var så otymplig. Ville bara sluta vara gravid! Typ nån vecka efter att denna bilden togs så kom Knut ut!

En bild på min bästa vän.  Mamma! Varje dag har jag sorg i hjärtat att vi inte bor på samma plats och när hon är här så känns det som jag blir hel igen. Nu blir hon snart pensionär och kan stanna länge när hon kommer hit, som jag längtar!

 

En bild på något gott. Hamburgare. Jag och Emil är på en livslång hamburgerturne´ där vi äter hamburgare var vi än kommer. Den godaste hittills är Tugg i Borås! Den här är dock från när jag åt hamburgare ihop med Ribb i Stockholm.

En bild från när jag var liten.  Vill typ krama mig själv på den här bilden och säga att allting kommer bli bra till slut ändå.

En bild på mig i en annan stil: Gammal bild från en fotografering jag var med på en gång. Hade blivit sminkad av en sminkös men känner typ inte igen mig själv på de här bilderna. Skulle aldrig haft sådär mycket smink självmant.

 

En favoritaktivitet. Spela krocket i vår trädgård med världens bästa gäng!