Nu är jag tillbaka i Småland igen efter en helg i Stockholm.
Min inspiration är påfylld, min Stockholmsbehov mättat och kreativiteten är på topp.
Så härligt det är med sådana resor, där alla depåer fylls på till bredden och till slut vill man bara åka hem så man kan få sätta tänderna i nya projekt.

Efter hundraelva förseningar och tågkrångel och missade byten landade jag till slut i storstan. Där mötte jag upp min bästis och vapendragare Rebecca.

Vi åt finlunch, dvs fredagsburgare och pratade om provsjungningar och läskiga dokumentärer (jag lyssnade på ”de dödas röster” på vägen upp, världens mest spännande podd, LYSSNA genast!!)

När man äter lunch med en operastjärna betalas maten såhär:

Resten av helgen har jag strosat runt i Vasastan, fotat förlagor till boken, dansat på Cliff Barnes med Johan, ätit supergod italiensk middag i gamla stan, sparkat löv och varit på förlaget och visat mina teckningar till boken.

En perfekt hösthelg. Nu ska jag sätta tänderna i färgläggningen av bilderna, dvs den roligaste delen!

Det är några månader kvar till jul, men jag börjar ändå tänka på det direkt när sommaren är över.
Hur det ska bli i år.

Förr va julen helig i vår familj.
Allt skulle vara som det alltid varit, det skulle vara samma julduk, samma smak på skinkan, samma sätt att klä granen och alla tomtar måste upp, även de mögliga marsipangrisarna från tidigt 80-tal. Alla ska med.
Det skulle vara jag, min storebror, mamma, pappa och mormor. Som alltid.
Paket i tur ordning, inget slit och släng i ett julklappspapperskaos. Alla ska hinna se och ooha och säga tack innan det är nästas tur att öppna.

Med åren har vi blivit fler och fick göra lite omorganisation i Ilebys julfirande, men det har ändå varit som vanligt. Bara några fler och kanske inte nödvändigtvis just den 24:e. Hellre en dag för sent än att det inte känns hemma.
Sen kom den där julen för tre år sedan.
Den värsta julen.
När plötsligt huvudpersonen, den självutnämnde julälskaren, tomten och grönkålsspecialisten bara låg i sin säng. Orkade inte vara med. Orkade inte sitta i soffan ens. Åt en skinkbit från nattduksbordet och somnade om. På julpermission från sjukhusets sterila miljö, utan minsta tillstymmelse till grönkålsdoft och svartvinbärssnaps.
Det var en så märklig jul. Försöka hålla skenet uppe, fira något som plötsligt kändes totalt oviktigt.
Vad ska jag med julklappar till när min pappa är döende?

En och en halv vecka senare fanns han inte mer.

Sen dess har våra jular varit oheliga.
Det är inte längre så noga om inte alla tomtar är med. De mögliga marsipangrisarna är slängda och det mesta av pyntet skänkt till Erikshjälpen.
Vilken dag vi firar, eller om vi ens firar känns inte heller så noga längre.
Det viktigaste är att vi vet att vi har varann. Vår familj känns om möjligt ännu mer sammansvetsad nu.
Fast just julen har tappat all sin helighet och stämning.
Den bara påminner om att det fattas en.

När mina föräldrar träffades, så kom de från totalt olika traditioner. Pappa från storsläkt och ungar överallt och mamma från det lilla lugna och familjära.
Precis som jag och Emil. Totalt olika.
Jag önskar vi kunde börja våra egna traditioner nu.
Fira vår egen jul, med vår julgran, vår julfrukost och våra julaftonskväll. Där man öppnar paket i tur ordning, hjälps åt att bygga ihop bilbanan från tomten och sen småslumrar i soffan allihop.
Min egen familj.
Försöka hitta tillbaka till den där känslan att julen är helig igen.
Jag vill att Knut ska få det jag hade.

I år ska vi göra marsipangrisar han och jag.
Sen ska jag spara dom tills han blir vuxen och de är gröna av mögel, men ändå viktigast på hela julen.
I år ska jag fira jul för Knuts skull, för min skull och för pappas skull.
Han hade inte velat ha det annorlunda.

Fick den här fina kommentaren igår och tänkte att jag kan svara i ett helt eget inlägg:

Hej Anna,
Vilken rolig lista! En sak jag funderat på, du behöver absolut inte svara om du inte vill, hur var du som barn? Tycker jag känner igen min dotter så mycket i personlighetsdrag som du beskriver. Hon är fortfarande liten (6 år), men tycker inte om att prata om (för henne) menlösa saker med ytligt bekanta. Är extremt kreativ, kan vara social fast på sina villkor (sätter upp villkor och ramar för leken). Hade varit så spännande att höra om din barndom som introvert i ett samhälle där extroverta creddas och sätter normen.
Kram å tack för en fin blogg

För det första så tycker jag det är så fint när jag får kommentarer om när jag skriver saker från en introverts perspektiv, det är roligt att en del känner igen sig som kanske aldrig satt fingret på det förut.
Jag får föra de introvertas tysta talan haha!

Jo, om min barndom då. Det här blir ju bara små glimtar som jag minns och hur jag sedan verkligen var kanske min mamma vet bättre än jag egentligen.
Men genomgående saker jag minns är att jag alltid hatat alla former av grupparbeten, eller indelningar i grupper överlag. Jag gillar inte att kompromissa med mina idéer och vill gärna tänka ut och genomföra alla saker själv.
Jag har också alltid känt mig ganska obekväm i lag, större grupper eller på tex ”tjejmiddagar”. I sådana sammanhang där man bör vara en del av gruppen, smälta in, kramas och vara social på ett ytligare sätt.
Jag har varit likadan så länge jag kan minnas. Jag väljer ut en och sen vill jag vara med den personen. Ingen annan. Måste hitta en trygg punkt där jag kan få vara mig själv.

Jag har heller aldrig haft svårt att leka själv. Satt allra helst och pysslade eller ritade hemma vid mitt skrivbord och då var det ju mest skönt om ingen annan var med och störde.
Sen hade jag min bästis såklart, som jag kunde luta mig mot och ty mig till när vi var i större grupper. Min klippa.

Jag minns specifikt en sommar då jag skulle vara med på ett sommarläger i Karlstad.
Varje dag åkte vi in till stan, hade gemensamma lekar och badade i badhuset.
Jag hatade varje minut av det.
Hatade (och hatar fortfarande) uppstyrda lekar, där man åter igen ska bli uppdelad i lag.
Jag har alltid varit en av dom som blivit vald först, då jag har ett hyffsat bollsinne och ändå är skapligt bra i sådana sammanhang, så det har inte varit en rädsla över att bli vald sist. Det är bara det där att jag inte får välja själv vem jag ska vara med.
Jag känner mig så jäkla obekväm vid sådana tillfällen, att jag vill krypa ur mitt eget skinn.
Skulle tex aldrig gå på ett frukostmöte eller event själv. Måste ha den där klippan. Ett bekant ansikte. Någon som lovar att sitta bredvid och aldrig åka hem innan mig.

Sen måste jag (igen) förtydliga det här med att vara introvert och att det inte har någonting med att vara osocial att göra.
När jag går på en afterwork tex så tycker jag att det är jättekul och har inga som helst problem med att prata mycket med både de vid mitt bord och med okända människor. Dvs väldigt social.
Men skillnaden mellan en introvert och en extrovert är att det tar oerhört mycket energi för mig att göra en sån sak.
Efteråt måste jag vila i flera dagar och jag kan tex aldrig boka in en afterwork dagen innan jag ska göra något annat socialt eftersom jag måste ha minst en dag emellan att ladda upp batterierna.
Det tar också mycket energi innan. Jag går och känner efter i flera dagar, vill jag verkligen gå, är det verkligen värt det, orkar jag gå, tänk om jag vill gå hem direkt…..osv osv.

Jag har till och med varit hos läkaren för utbrändhet efter att jag varit social i för många dagar i sträck. Känner mig helt slutkörd, vill bara sova i flera dagar och orkar knappt äta:
Men får jag bara tid för återhämtning så är jag precis lika social som vem som helst.

Jag har aldrig sett det som något hinder att jag är så introvert som jag är. Snarare en styrka.
Jag har aldrig tråkigt, jag har alltid världens bästa sällskap (mig själv) och jag klarar av att styra över mitt eget liv utan att vara beroende av andra för att må bra.
Andra däremot, som är mer extrovert lagda (min man tex) tycker ju att detta är något väldigt irriterande eftersom jag aldrig vill hitta på något med andra mer än max en dag varje helg, att jag helst aldrig vill åka bort andra än bara vi och att jag ibland måste ligga i sängen och bara glo rakt fram efter att ha varit på nått mingel eller behövt vara social på andras villkor lite för länge.

Men jag tror att det behövs båda sorterna i ett samhälle för att det ska fungera.
För tänk om alla var supersociala säljare med colgateleende.
Då hade jag aldrig orkat gå utanför dörren igen.