Eftersom min hobby utvecklades till att bli mitt yrke, så är jag ganska känslomässigt involverad även i jobbfrågor.
Jag kan inte bara stänga av och gå hem klockan fem och sen inte tänka på jobb förrän morgonen efter. Det funkar inte så.
Eller jag funkar inte så, kanske jag ska säga.

Jag är exakt likadan privat som när det kommer till jobb, allt eller inget.
Så har jag alltid varit, med allt.
Jag har svårt att göra något när jag inte har lust och har jag inspiration glömmer jag bort att både äta och dricka och sömn känns som ett onödigt avbrott.
Men lika snabbt som ett teckningsflow kan komma, kan det störas och försvinna bort i veckor.
Jag gillar inte avbrott i det kreativa flödet. Det sätter käppar i hjulet för min tankeverksamhet.

Exakt på samma sätt är jag i min privatliv. Ska jag träna, så ska jag träna jättehårt och bli starkast i världen. Blir superinspirerad och byter ut all min kost, köper gymkort och tar i så jag spricker.
Sen håller jag på så i några veckor tills det gå över och jag återgår till att käka choklad i soffan all vaken tid.
Jag kan bli totaltaggad på att göra om hela huset, har tänkt ut hela processen, varit och köpt färg, ska precis börja, när Emil säger att jag kanske ska slipa först.
Då är motivationen som bortblåst och färgen förblir orörd och allt sug är borta.

Det här är både en stor fördel och en enorm nackdel.
Fördelen är att jag jobbar ensam och oftast inte blir störd eftersom jag får bestämma själv.
Nackdelen är när det kommer in flera och jag måste anpassa mig.
Som att klämma in en vattenballong i ett nyckelhål.

När min motivation eller inspiration försvinner, måste jag börja om på ruta ett. Försöka bygga upp det igen, samla kraft, ny inspiration, hitta tillbaka till det där stadiet i hjärnan när det liksom bara kokar av lust.
Det är det svåra, omställningsprocessen. Den är oerhört tålamodskrävande och det krävs massor med tid.
Det är under de här perioderna jag ofta känner mig utbränd, orkeslös och helst bara vill ligga och sova.

Det är inte enkelt att förklara hur det fungerar i hjärnan på en sådan som mig.
Att det faktiskt ingår i min arbetstid att samla inspiration och lust.
Att jag har avsatt tid bara för att sitta och stirra rakt fram i tomma intet.

Att vara så känslomässigt involverad i mitt jobb, är både en last och ett otroligt privilegium.
Men ibland måste jag bara få gå ifrån ateljén, låsa om mig och lägga mig med huvudet under täcket och grina i en timme eller två, över att jag är så himla uttorkad av kreativitet.
Man kanske kan beskriva mig som en blomma som växer fort som tusan, så hur mycket man än vattnar så är det snustorrt nästa dag för blomman bara suger upp allt vatten bums, växer och blir starkare, men det gäller att inte glömma bort att fylla på med mer vatten.
Annars vissnar man helt.

I fredags åkte vi äntligen upp till Karlstad. Jag har haft Värmlands-abstinens i flera månader så det var väldigt välbehövligt.
På lördagen började jag med en promenad in till stan. Från mammas nya lägenhet så går man längs Klarälven, så himla fint!

Åh Karlstad, hur kan man INTE vilja bo här?! Älskar förövrigt konstverket med den kringelikrokiga mittlinjen!

Kolla, Klarälven är nästan lite lik Rhen i Basel!

Såhär såg det ut i somras på vår semester i Basel, same same but different:

I Karlstad var det Pridefestival!

När jag strosat färdigt åkte jag hem och åt kräftor med mamma och Emil laddade med pasta….

…för han och Knutte skulle nämligen köra cykellopp på söndagen! Knuts första lopp, Labanloppet!

Det var två startande när barnloppet drog igång, Knut och en annan kille, som också hette Knut fast han var betydligt äldre. DubbelKnut (förlåt, jag var tvungen)

Knutte var en mycket stolt tvåa som klarade loppet galant trots springcykel och sju år yngre än sin motståndare!

Efteråt blev det kramkalas med mormor, medan vi väntade på att Emil skulle starta.

PUSS!

På kvällen var det dags att åka tillbaka till Småland, mycket motvilligt. Det kändes som jag körde åt fel håll hela vägen.

I helgen var jag i Karlstad och drabbades av akut hemlängtan.
Jag saknar vattnet, luften, närheten till allt, känslan av att det är en stad där det satsas lite, nya restauranger och nya människor, att det finns en puls men ändå inte blir stort och anonymt.
Jag saknar att jag hittar överallt, att jag vet var de flesta vägar leder, att man kan promenera längst Klarälven, kaffelukten, det hemtrevliga i dialekten, affärerna, de bekanta ansiktena men allra mest så saknar jag min mamma.
Närheten till min mamma.
I åtta år har jag haft över trettio mil till henne och nu har det verkligen börjat kännas.
Jag saknar henne.
Det känns som jag slösar bort år, värdefull tid som inte går att ta igen.
Jag vet att allt plötsligt kan ändras.

Emil gillar också Karlstad.
Kanske, kanske kan jag få med honom på en flytt när Knut ska börja skolan?
Jag bara vet redan nu, känslan jag skulle ha i magen av att ta med hela flyttlasset och min familj upp till Värmland.
Känslan av att komma hem.
Äntligen hem.

Det är min tur nu.