Anna Unnar Sig!
När det går bra på jobbet, man fått in ett nytt roligt uppdrag eller behöver lite allmän pepp, så unnar jag mig (dvs ganska ofta)
Den här gången har jag unnat mig ett par nya örhängen från Feministsmeden. Har spanat så länge på de här, så nu var det verkligen hög tid!
Jag har typ aldrig örhängen då jag känner mig lite tantig när jag har det, men tänker att det här är det ultimata paret, coola och ändå hemskt fina!
(bild lånad från Feministsmeden)
Den andra saken jag unnade mig var visserligen inte till mig själv, men det är nästan lika roligt att handla till Knut.
Valet föll på den här tröjan från Mini Rodini, i merinoull.
Vi har ljusgröna byxor/långkalsonger i samma material från förra säsongen som varit så himla bra, så i år fick det bli tröjan.
Älskar barnkläder i ull, de är varm, tunna och alltid så fina. Det enda kruxet är tvättandet då, fast nu börjar vi få en gedigen hög med ullkläder så då blir det nästan en hel maskin ändå.
(bild lånad från Mini Rodini´s hemsida)
Anna Om Tecknandet!
Fick en kommentar från Annika, som löd såhär:
heeej Anna! Skitfin bild, som vanligt! 😀 Jag har blivit inspirerad och är själv sugen på att börja teckna och/eller måla mer. Det var ju det bästa jag visste när jag var liten men lusten försvann på nåt sätt när jag blev äldre och skulle skissa och greja i jobbet (arkitekt). Tänkte att det kunde vara kul att testa på lite olika tekniker och bara leka loss, men hur börjar man? Har du tips på nån övning eller nåt? Är att ”rita av” en bra start? Brukar du oftast teckna/måla med en bild som inspiration, eller sitter du och ritar utifrån bilder i huvudet ofta? Kanske konstig fråga, men för mig blir det så att jag sitter där vid ett tomt papper och får som prestationsångest och så blir det ingenting… Det känns inte ens som att jag kan ”kladda” längre. Har du nån doodle som du alltid kommer tillbaka till? Typ som man gjorde i marginalen på skolböcker eller medan man pratade i telefon när man var tonåring? hade varit kul att se! 🙂 Beklagar tjatig kommentar… Ha en fin dag!
Tänkte den kunde vara passande att lyfta i ett eget inlägg då jag känner att svaret kanske intresserar fler av er.
För det första, jag är likadan! Kan aldrig bara sätta mig med ett vitt papper och börja teckna, bara sådär. Måste alltid, alltid ha något att utgå ifrån, dvs en förlaga. Det kan vara ett foto jag tagit själv, eller någon fin bild från pinterest eller någon av alla fantastiska bloggar jag läser.
Den här bilden utgick jag från den här gången:
När jag hittat en bild jag gillar, så börjar jag skissa på ”fulpapper”. Det är ett billigt papper som jag köper i vanlig bokhandel.
Gör en skiss, oftast hyffsat slarvig men ändå så likt jag kan. Såhär ser själva råskissen ut:
När jag känner att det duger så scannar jag in skissen i datorn och sen ändrar jag runt lite tills jag känner mig nöjd, typ flyttar ögonen närmare varann, drar upp hakan lite och sånt där. Såhär ser det ut när det är klart, inga stora ändringar med näsan är lite smalare, handen in annan vinkel och ögonen något ändrade:
När jag är nöjd med ändringarna så skriver jag ut bilden, antingen på A4 eller A3 beroende på hur stor jag vill teckna den. A3 blir ju alltid bäst om ni frågar mig, det ger ett mycket maffigare intryck.
Sen väljer jag ut ett passande finare papper, oftast faller valet på Canson illustration. Det är ett tjockare papper som känns nästan som ett akvarellpapper och känns väldigt lyxigt och resultatet blir superfint!
Ser ut såhär:
Sen lägger jag utskriften under finpappret på ljusbordet och tecknar av, oftast med en ljus färgpenna så det inte syns igenom färgläggningen sen.
När det är klart är det bara att börja färglägga.
Här gör man ju precis som man vill men jag brukar ta en del i taget, såhär (här ser ni de ljusa konturerna också):
När jag färglagt hela bilden så scannar jag in den. Den blir ganska matt och tråkig i färgerna i scannern, så det brukar jag dra på lite extra i datorn sen, så det blir så likt originalteckningen som möjligt. Såhär ser den ut direkt från scannern:
Jag drar som sagt upp färgerna lite och tar bort damm och sådär. Just den här gången la jag även till ränderna i bakgrunden i datorn. Oftast tecknar jag även dom, men den här gången sparade jag in lite på mina turkosa pennor och gjorde det digitalt istället.
Det blev visst ett väldigt utförligt svar haha!
Men ja, jag har alltid förlaga och OM jag bara ska ”telefonkladda” så blir det alltid ögon, eller en blomma i en blomkruka, ungefär som alla andra gör.
Sen en sak till, det här med att ”rita av” som övning tycker jag är superbra! Dock tycker jag att man kan försöka hålla sig till att rita av foton istället för att rita av andra teckningar, så är det lättare att hitta sin egen stil.
Ett litet tips bara!
Dagens Porträtt!
Jag har varit lite less på mina pennor ett tag. Vill att det ska kännas lite friare och större, så jag plockade fram mina älskade jättepapper från Canson.
De är 50×65 cm och superroliga att måla på. Men man får ju hålla igen lite och bara måla när det känns riktigt jäkla inspirerande. Det är inga slöseripapper så att säga.
Jag gjorde den här målningen i akvarell, med lite detaljer av brushmarkers. Gillar verkligen hur det blev.
Som vanligt använde jag Little Magpie som förlaga, för hon är den snyggaste jag vet.
Hade varit fint att göra en hel serie med såhär stora bilder och sen ställa ut någonstans.
Lite detaljer.
Carpe Fucking Diem!
Återigen, era tankar om barn i förra inlägget! Så jäkla mycket smart ni skriver, blev alldeles lycklig av att höra era tankar och att jag inte är den enda som tänker såhär. Tack, nu kom jag ihåg varför jag bloggar överhuvud taget, för att ni är svinbra!!
Det nya ordet (kanske inte alls är nytt utan jag som är gam,al och inte hänger med) FOMO, fear of missing out är något som aldrig drabbat mig.
Jag är aldrig orolig över att missa nått och gör det gärna snarare. Vill aldrig gå sist från en fest, aldrig säga ja till vad som helst och aldrig jaga den där kicken.
Däremot är jag snarare en FOMM, fear of missing me, att jag ständigt oroar mig för att jag inte uppfyller min fulla potential, att jag kanske hade varit lyckligare någon annanstans, på någon annan plats, i en annan tid osv osv.
Jag är liksom aldrig nöjd och tillfreds.
Det finns en del människor, som bor i samma stad där de föddes, jobbar på samma jobb i hela livet och sen bildar familj på samma gata som när de var små och är totalt nöjda med detta (jag tror Emil är en sån)
Jag kan bli så vansinnigt avundsjuk på det. Det där med att bara kunna sätta sig ner och vara tillfreds med sitt liv.
Jag är det aldrig.
Jag vill mer, tröttnar fort, önskar och drömmer om andra saker, hoppas på nya möjligheter och tror alltid att the next big thing väntar runt knuten.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att säga att jag bor i Värnamo. För att det aldrig var min plan, jag skulle bara bo här en snabbis och sen skulle jag bli något märkvärdigt på en häftigare plats.
Kan inte förlika mig med tanken på att this is it, fast jag egentligen trivs hur bra som helst!
Så jävla dum man är ändå, som aldrig bara stannar upp, inser vad man har och jublar en liten stund.
Tror inte jag hade varit ett dugg lyckligare någon annanstans.
Men det kanske är lättare att skylla på platsen, tillfälligheter och annat trams, än att inse att jag faktiskt kanske måste jobba med mig själv en smula.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
