Här kommer sista delen av vår tågluff!

Efter sex nätter i San Remo och totalt nio dagar på resande fot, satt vi oss på tåget mot Nice.
Jag hade bokat ett tåg utan byten, till och med betalat extra för det men när vi satt på tåget så stannade det plötsligt och alla gick av. Vi satt kvar i tron om att vi minsann inte skulle byta. Tills det kom en konduktör som sa att det var tågets slutstation (fast det stod att tåget gick till Nice) så det var bara att lassa av alla väskor, vagn och barn och vänta på nästa tåg mot Frankrike.
Säga vad man vill om Italien, men lite si och så är det ändå med ordningen kan jag tycka.

Väl framme i Nice somnade Knutte i vagnen så vi checkade in och gick sen ner mot havet. Vattnet var mycket blåare i Frankrike än i Italien konstigt nog, men bara sten så det var nog tur att vi inte bott i nice hela tiden för här hade Knut aldrig kunnat bada på samma sätt som på sandstranden vi var på i San Remo.

Vi var i Nice ungefär tio dagar efter terrordådet och det kändes så himla absurt att folk badar och har det bra…..

…precis bredvid det här. Så otroligt sorgligt alltihop.

Det var en olustig känsla över hela Nice, poliser och militärer överallt, helikoptrar som snurrade ovanför hela tiden och vi ville helst bara hålla oss på hotellet.
Men först matpaus i en park, när Knutte vaknat.

Jag hade gärna stannat längre i Nice om omständigheterna varit annorlunda och om vi inte hade haft med oss småbarn. Kändes mer som en stad för par än barnfamiljer.
Morgonen därpå flög vi hem till Sverige igen. Mitt bästa beslut att inte åka tåg tillbaka utan flyga.

På Arlanda möttes vi av min storebror och det kändes så himla fint att vara hemma igen och att mötas av ett välbekant ansikte!
Vi sa i bilen till Uppsala att det var så innerligt skönt att vara i Sverige igen för det känns faktiskt ganska olustigt ute i Europa nu. Dels var det dådet i Nice precis innan vi åkte, sen var det nån galning med en yxa på ett tåg i Tyskland och attentatet i München precis efter att vi åkt där. Tågkrock i Italien och flygstrejk i Frankrike. Det kändes som vi hade hemskheter hack i häl hela tiden och det är ingen rolig känsla när man har med sig sina favoritpersoner i hela världen!

Bara för att vi sa så fick bilen bredvid oss sladd och flög rakt över vägbanan flera gånger innan han till slut körde in i räcket! Väldigt läskigt men allt gick bra som tur var, men ändå!
Till slut kom vi i alla fall hem till min bror och Matilda, det var väääääääääldigt skönt att få andas ut och vila lite i några dagar.
Det tyckte Knut också som genast började leka med Majken.

Vi fick gosa med lilla nya Märta också. Världens gulligaste!

Efter två dagar i Uppsala satte vi oss på vår sista tågresa, hem till Värnamo.
Fem timmar senare landade vi hemma, efter tolv dagar hemifrån.

Summa summarum av denna tågluff är:

• Se till att ha med MYCKET underhållning om du åker med småbarn. Vi hade ipaden fulladdad med nya spel, massor med kex och festis och annat att tugga på för att fördriva tiden någorlunda.
• Att åka tåg är ett fantastiskt sätt att ta sig fram på, men jag hade hellre gjort det med en liten bebis som sover mycket, eller något äldre barn som kan läsa en bok eller spela spel en längre stund, för det blir lite svårt att underhålla en så liten så länge.
• Jag är glad att vi hade bokat allting innan och inte bara tog det som det kommer. När man åker med småbarn vill man veta var och när man ska sova. Hade vi åkt bara jag och Emil hade vi gjort det helt tvärtom.
• Det var mycket lättare med tågbyten och sånt än jag trodde innan.
• Resan var överlag himla fin, lärorik och nyttig både för vårt förhållande och för vårt föräldraskap, även om den bitvis också var väldigt jobbig (Emil tyckte aldrig det var jobbigt, det är nog bara min ängsliga personlighet som tycker det)
• Om jag skulle åka igen, skulle jag absolut hoppat av i Alperna. Det var det finaste jag sett på mycket länge!

Jag är tillbaka från semestern, ÄNTLIGEN!
Jag har på riktigt räknat ner dagarna. Har verkligen längtat tillbaka till mitt kontor, där det är tyst och man bara hör surret från kopiatorn utanför, skrammel från kaffekoppar och steg i korridoren.
Där man kan grotta ner sig i skuggningar och papperkvalitéer, Åh som jag älskar mitt jobb!

Har tankat kameran full med bilder så massor med inlägg kommer, känns som jag ligger så himla mycket efter så nu är det dags att damma av den här bloggen inför en mycket spännande jobbhöst!
Nu kör vi!

Vi stannade ju som sagt i San Remo i Italien i nästan en vecka. Vi spenderade vår tid ungefär såhär:

Två gånger i veckan var det marknad i stan. Alltså italiensk matmarknad, vad mer kan man önska sig?

ÄLSKAR sånt här, med små damer som inte kan ett ord engelska men viftar och visar tills man gör sig något sånär förstådd.
Jag köpte en kashmirtröja (som gick sönder första dagen, men som nu är lagad igen) och en spidermandocka till Knut.

På förmiddagarna var det strandhäng som gällde. Det här med UV-dräkt är uppenbarligen ingen storsäljare i Italien. Knut var den enda på hela stranden som hade det.

När solen stod som högst så vilade vi oss i skuggan innan vi gick tillbaka till hotellet och sov middag alla tre.

Utvilade och glada gick vi ut för att göra stan. Har ni sett nån gulligare kille eller?!

Man får inte ha bråttom när man är ute och går med Knut. Alla ställen där man kan sitta, måste sittas på en stund.

När det hade suttits färdigt på alla sittplatser i hela stan kom vi till slut fram till vår favoritrestaurang. Alltså det här med mobil/ipad, sån livsräddare det är många gånger. Det gör att väntan på maten går smidigt, att man kan få äta upp i lugn och ro och att ja, alla är glada och nöjda. Tack Radioapan för många timmars matro.

Sen kom det här in. Jösses, lätt det godaste jag ätit i hela mitt liv!!

Knut älskade all italiensk mat (men vem gör inte det) favoriten (eller ”fallalit” som Knut säger) var carbonara, eller pizza då förstås.